Färgstark kavalkad över åtta decennier av kreativ galenskap
Efter 80-årskonserten är det bara att hoppas att Mauri Antero Numminen länge än fungerar som en nagel i ögat på etablissemangets besserwissrar.
MUSIK
M.A. Numminens 80-årskonsert
i Kulturhuset 12.3. Medverkande: Riku Niemi Orchestra med gäster.
Att Mauri Antero Numminen från Somero i torsdags fyllde 80 känns ungefär lika sannolikt som att påven är gift. Kollar man in mannens CV ser man dock att han varit i farten med att provocera, irritera, fascinera och charmera – allt beroende på vilken läggning man råkar ha – i närmare sex decennier, så nog måste det väl bara stämma.
Åtminstone kan man inte beskylla honom för att ha onödigt få strängar på sin lyra. Underhållare, allvarlighetsman, samhällssatiriker, tangoartist, jazztrummis, avantgardist, lied- och rocksångare, poet, filosof, operatonsättare, skådespelare, sociolog, performanskonstnär, kortfilmsregissör, lingvist, undergroundguru, barn- och maskinmusikpionjär, musikalisk ståuppkomiker, elitist och folkets man. Allt detta och mycket mer är Mauri Antero och i allt han gör skiner en starkt humanistisk underton igenom.
M.A. har i sitt outtröttliga utmanande av det politiska och kulturella etablissemanget alltid stått på den så kallade lilla människans sida. Själv benämner han sig dilettant par excellence, vilket i och för sig delvis stämmer åtminstone visavi musikbiten, men hans kreativa galenskap och bångstyriga intellekt opererar på en sådan nivå att slutresultatet, oavsett det för handen liggande materialet, mycket sällan faller platt.
Sofistikerad showman
Att Mauri Antero trädde in i sitt nionde decennium med en konsert i Kulturhuset känns hur naturligt som helst för en person vars hjärta alltid klappat till vänster och skall man kritisera upplägget för något är det väl det att det var en beklagligt smal sektor av hans sanslösa uttrycksmässiga palett som kom till beskådande. Sannolikt var det dock den enda realistiska lösningen.
Vid det bejublade framträdandet med defunensemble och Sami Klemola i G Livelab för exakt två år sedan ringades hans mer experimentella, mindre publikfriande sida effektivt in, medan det nu var i första hand showmannen, den i grund och botten enormt sofistikerade underhållaren M.A. Numminen, som ställdes i fokus.
Dramaturgin, med festföremålet själv som åskådare på en pall framme på scenen, formade sig till en färgstark kavalkad med plock ur hans musikaliska liv och såväl centrala artister (bland andra Markus Allan, Aija Puurtinen och Kyösti Mäkimattila) som dito alster (till exempel Kumipallona luokses pompin, Ich hab das Fräulein Helen baden sehn, Naiseni kanssa eduskuntatalon puistossa, Nuoren aviomiehen on syytä muistaa och Satumaa) passerade revy.
Ett i sig icke oproblematiskt grepp, som balanserades upp av att den märkvärdigt tidlöse 80-åringen, tillsammans med trogna vapendragarna Jani Uhlenius och Pedro Hietanen från Uusrahvaanomainen jatsiorkesteri, mot slutet av kvällen tog scenen i suverän besittning. Och visst fick vi höra snuttar även på de språk M.A. under hela sin karriär med sådan förtjusning korsbefruktat finskan med; svenskan (Ser du stjärnan i det blå) och tyskan (Wittgensteinförtoningen Wovon man nicht sprechen kann).
Som kreativ dynamo, ceremonimästare och musikalisk primus motor figurerade Riku Niemi, som ledde sin utomordentligt mångsidiga showorkester med en positiv energimängd som hade förlagit till att driva ett mindre växthus. Energin tycktes inte tryta heller hos Mauri Antero och det är bara att hoppas att han länge än fungerar som en nagel i ögat på etablissemangets besserwissrar, likaväl som de försmådda särlingarnas tröst och hugsvalan.
Själv benämner han sig dilettant par excellence [...] men hans kreativa galenskap och bångstyriga intellekt opererar på en sådan nivå att slutresultatet, oavsett det för handen liggande materialet, mycket sällan faller platt.