En halvt undangömd konstnärs revansch
Ryska Natalja Gontjarova borde ha en självklar plats på 1900-talets konsthistoriska parnass. Hennes suveränt coola konst är välkomnande och ständigt sprungen ur iver och äkta, renodlad kreativitet.
I samband med att Natalja Gontjarova (1881–1962) presenteras för den finländska publiken i en utställning på Ateneum förkunnas det att hon är en konstnär som borde ha samma position i 1900-talets konsthistoria som Picasso eller Matisse. Detta är inte en pr-osande slogan, utan en sanning. Att Gontjarova inte är ett allmänt bekant namn är nämligen närmast kriminellt.
Det adjektiv som det ligger närmast till hands att beskriva Natalja Gontjarova med är cool. Hon är fruktansvärt cool utan den air av desperation, pretention eller destruktivitet som präglar de konstnärer som brukar benämnas som coola – Andy Warhol, Patti Smith eller Jean-Michel Basquiat för att nämna några.
Gontjarova är suveränt cool, och hennes konst ger uttryck för det på ett sällsynt sätt; den känns välkomnande och ständigt sprungen ur iver och en äkta, renodlad kreativitet. Här finns en självsäkerhet som inte är stöddig utan som ger uttryck för en inspirerande självrespekt.
Gontjarova är entusiastisk och fördomsfri, och har inte tid att falla offer för patriarkala strukturer som bluffsyndrom eller självcensur förorsakad av osäkerhetsvåndor. Hennes livslånga partnerskap med konstnären Michail Larionov ger också uttryck för en omdömesförmåga präglad av självaktning; han tycks ha stöttat henne och främjat hennes karriär snarare än att kväsa henne, som så ofta var (och är) fallet i liknande konstellationer.
Fascinerande verk
Larionov står även modell i ett av utställningens otaliga fascinerande verk. Porträtt av Michail Larionov och hans plutonchef från 1911 föreställer två män i arméklädsel, avporträtterade i profil på ett nästan egyptiskt sätt.
Den främre av de två männen har grovt huggna maskulina ansiktsdrag och sammanbiten min medan den bakre tycks ha huvudet bandagerat och ser ut som en uppgiven pojke. Ovanför dem sträcker sig en blomstrande kvist och marken i bakgrunden glöder orange.
Det är inte bara färgerna som hänför, utan också spänningen mellan den maskulina rollen som de båda männen tvingats axla och naturens ljuvhet som omger dem och som struntar i människans tragiska krigslekar. Det finns ingen spefullhet i målningen liksom inte heller i Brottare (1908–1909), ett av utställningens övriga verk som avbildar maskulinitet.
Fantastisk förmåga
Dessa hör till de målningar i vilka den uttalade inspirationen från Paul Gauguin kan skönjas, och de är ypperliga exempel på hur Gontjarova kunde göra något eget av olika sorters inflytande. Det mest betydelsefulla inflytande som Gontjarova inkorporerade i sitt konstnärskap var olika aspekter av hennes ryska hemlands kultur.
En delorsak till att hennes konst känns så viktig och unik är just denna användning av det lokala på ett innovativt sätt; Gontjarova gör målningar inspirerade av broderier, ikoner och luboktryck. Det är aktivistiskt präglat på många plan, och tar sig ett tredimensionellt uttryck i de dräkter som Gontjarova skapade för ryska baletter i Paris.
Det mest trollbindande verket som ställs ut på Ateneum är niodelade Skördepolyptyk (1911), varav två delar tyvärr gått förlorade. De återstående sju målningarna är upphängda på en mörk vägg och dramatiskt upplysta, och i dem kommer Gontjarovas talang fram på ett oerhört kraftfullt sätt. Med ett snävt urval färger skapar hon en radikal helhet fylld av liv och död, olik något man tidigare sett.
I allmänhet känns Gontjarovas målningar betydligt mer moderna och progressiva än det mesta man ser i våra samtida utställningar på gallerier och moderna museer. Till och med de futuristiska målningar som känns starkt förknippade med sin tid präglas av Gontjarovas fantastiska förmåga att skapa något med varaktig tyngd och relevans.
Utomordentlig uppdatering
Ateneums uppgift brukar vara att ställa ut retrospektiv och att i dessa åta sig en närmast pedagogisk roll genom att plikttroget erbjuda historisk kontext och förklara konstnärliga strömningar. I Gontjarovautställningen ger man denna välbekanta och förutsägbara form en utomordentligt uppiggande uppdatering.
Man har inte eliminerat den sorts bakgrundsinformation som ger en utställning kött på benen, men man har plockat bort allt överflödigt och med stor noggrannhet valt de manifestliknande konstnärscitat som det för närvarande är trendigt att klistra upp på väggar i museer.
Spänstigt och levande
Det mest centrala är dock det modiga beslutet att främst fokusera på en mycket begränsad tid i Gontjarovas konstnärskap – de flesta verk som ställs ut på Ateneum är skapade inom en period på bara sex år. Detta har förstås sina nackdelar, men det innebär också att utställningen är spänstig och levande på ett helt annat sätt än ett traditionellt retrospektiv.
Borta är prestationskraven på att ta in ett långt konstnärskap under ett enda museibesök. Bristen på långlivade konstnärers enorma kast mellan olika stilar (vilket till exempel präglade tidigare retrospektiv över Helene Schjerfbeck och František Kupka) gör detta till en utställning som är mer konstupplevelse och mindre skolbesök.
Detta är en utställning värdig den fenomenala konstnär som vid bara 32 års ålder höll en retrospektiv i Moskva som lär ha bestått av fler än 750 verk och som besöktes av mer än 12 000 personer. Förhoppningsvis för den Natalja Gontjarova ett steg närmare sin obligatoriska plats på 1900-talets konsthistoriska parnass.