Fri fantasi om att åldras
Hur är det att vara åttio i dagens förunderliga värld? Den svenska gruppen Moder Mammut närmar sig frågan med både fantasi och dokumentära metoder.
TEATER
Utebli
Scenisk komposition: Klara Wenner Tångring och Lycke Claesson. Musik: Linn Krogness och Jesper Wallgård. Scenografi: Jesper Wallgård. På scenen: Klara Wenner Tångring och Lycke Claesson. Moder Mammuts gästspel på Viirus 12.3.
Som om jag kom från en annan världsdel.
Så beskriver en gammal röst känslan av att vara just gammal, att vara född vid andra världskrigets utbrott.
Och visst är det hisnande att en person som i sin barndom aldrig ätit eller ens sett en banan, är med om vår globaliserade samtid med flygtrafik jorden runt och nätet som möjliggör möten här och nu mellan människor i olika tidszoner.
Citatet är också talande för hela föreställningen Utebli, den svenska teatergruppen Moder Mammuts gästspel på Viirus studioscen. För även om verket handlar om hur olika tider och åldrar möts, känns Lycke Claessons gamla dam, med plisserad klänning och utsmetat rött läppstift, inte som någon realistisk tolkning, utan snarast som ett slags skräckkomedi. Men så verkar föreställningen delvis också handla om att som ung uttolka åldrandet i en fri scenfantasi.
Remake av Fanny och Alexander
Utebli är en charmig men ojämn föreställning. Medan lek och kladd med råa ägg och havremjölk mest känns som urvattnade effekter, är många av texterna engagerande, framför allt det material som ter sig som dokumentärt. (I slutet tackar arbetsgruppen personer som de intervjuat för föreställningen.) Till exempel den gamla rösten som lite senare i föreställningen talar om hur spännande det var att se giraffer och apor i djurparken och konstaterar att åttioåringar i hennes barndom var gamla damer med håret i knut i nacken.
Här finns också en suggestiv textslinga där Claessons karaktär berättar om ett miniatyrlandskap hon skapat. Först ger texten bara ett absurt och lite lustigt intryck, men så småningom växer den sig till stark fantasieggande poesi.
Rolig är remaken av julscenen i Ingmar Bergmans klassiker Fanny och Alexander med den deliriske Carl och hans tyskfödda fru Lydia. Klara Wenner Tångring och Lycke Claesson visar hur idén om att leva fullt ut främst varit ett manligt privilegium, medan kvinnans roll varit att finna sig. Jag slås än en gång av hur omysig Bergmans släktkrönika egentligen är!
Jag uppskattar hur Wenner Tångring i rollen som äldrevårdare inom hemtjänsten, gestaltar den fysiska kontakten mellan vårdare och klient, både i en finstämd danssekvens och i den helt vardagliga interaktionen med Claessons gamla kvinna, i tvättandet och på- och avklädandet. Scenerna ger uttryck för den åldrande människans utsatthet, men också för hur starkt beroende människan överlag är av fysisk kontakt.
Linn Krogness på kontrabas och Jesper Wallgård på dragspel skapar stämning i rummet vars scenografi präglas av vita lakan och den gamla damens uppstoppade hund och gåstöd, ett slags korsning mellan rullator och släde.