Trådlöst bredband håller inte vad det lovar
När teleoperatörerna marknadsför och säljer trådlösa bredbandsanslutningar utlovas en teoretisk maxhastighet i en idealsituation. Vid verklig användning är hastigheten ofta någonting helt annat.
För snart två år sedan köpte Peter Lindqvist i Ekenäs ett trådlöst bredbandsabonnemang av en telefonförsäljare hos Elisas dotterbolag. Samma dag som modemet installerades märkte han att anslutningen inte höll måttet.
– Säljmaterialet utlovar en hastighet på 25–100 megabit per sekund på vår hemadress, men kvällstid noterar vi konstant hastigheter på under 1 megabit per sekund. Det går till exempel inte att se på Yle Arenan på kvällen. Det är uppenbart att de säljer produkter de inte har. Och fakturerar 29,95 per månad.
Lindqvist har regelbundet kontrollerat hastigheten via tjänster som bredbandskollen.se och fast. com. Via sociala medier och utifrån användarrespons på Transport- och kommunikationsverket Traficoms webbplats har han sett att många andra i området har samma problem. Förklaringen är enkel: nätet är överbelastat, framför allt kvällstid. Ju fler användare som samsas om samma basstation desto mindre kapacitet räcker till för var och en.
Efter utdragen korrespondens med Elisa har det blivit klart för Lindqvist att operatören känt till överbelastningen. På operatörens webbplats kan man läsa att förhållandena på Lindqvists hemadress är idealiska, men när han loggar in på sitt eget konto hos operatören visas en varningsflagg för området med meddelandet att nätet är överbelastat.
– Ändå fortsätter de att sälja anslutningar.
Han liknar situationen vid att ha varmvattenberedare för tio liter vatten, men sälja ut hundra liter och hoppas att allt ska gå bra.
– När alla duschar samtidigt blir det kallvatten för alla.
Dålig övervakning
Grundproblemet enligt Lindqvist är att operatörerna baserar sitt säljmaterial och sina avtal på kartor och listor, och inte på verkliga förhållanden under dygnets olika timmar. Samtidigt finns ingen myndighet eller annan oberoende aktör som mäter de verkliga förhållandena, utan enbart förlitar sig på operatörernas egna uppgifter.
Utvecklingschef Joonas Orkola på Transport- och kommunikationsverket, som är den myndighet som övervakar teleoperatörerna, bekräftar att man inte har någon heltäckande uppföljning av enskilda trådlösa nätanslutningar och hastighetsvariationerna i dem, även om han är medveten om att dygnsvariationerna kan vara stora.
Förklaringen han ger är att reglerna för trådlösa anslutningar inte är lika strikta som för fast bredband. Reglerna bygger på EU:s förordning om nätneutralitet.
– När det gäller fast bredband måste operatören förutom minimioch maximihastigheter också ange en genomsnittshastighet vid verklig användning. Vilket inte behöver göras för mobila anslutningar.
Att andra regler gäller för trådlöst bredband beror enligt Orkola på svårigheten att garantera en bestämd hastighet i ett mobilt nätverk. Det är så många faktorer som spelar in, både hos operatören och hos mottagaren, och antalet användare som delar på bandbredden varierar.
– När det gäller fasta internetanslutningar är hastigheten mycket lättare att förutse.
Orkola påpekar att Finland skiljer sig från övriga Europa på så sätt att trådlöst internet i resten av Europa nästan uteslutande är avsett att användas när man är i rörelse.
– I övriga Europa är det ovanligt att ett trådlöst bredband är hushållets enda internetanslutning.
”En prioriteringsfråga”
Tekniskt sett är det inga problem att ordna ett fungerande trådlöst bredband, även om antalet användare än stort. Det säger Jukka Manner professor i nätverksteknologi vid Aaltouniversitetet.
– Se bara på Helsingfors centrum, järnvägsstationen eller området kring Stockmann, där förbindelserna är utmärkta, trots att massor av nätanvändare finns i närheten.
Enligt Manner handlar det om en prioriterings- och resursfråga för operatörerna – det vill säga hur mycket pengar är de villiga att investera i sin kapacitet.
– Det är affärsmässiga beslut.
Säljmaterialet utlovar en hastighet på 25–100 megabit per sekund på vår hemadress, men kvällstid noterar vi konstant hastigheter på under 1 megabit per sekund. Det går till exempel inte att se på Yle Arenan på kvällen. Det är uppenbart att de säljer produkter den inte har. Och fakturerar 29,95 per månad. Peter Lindqvist
Någon ny teknik som enkelt skulle lösa problemet är enligt Manner inte i sikte. 4G-tekniken har redan nått den gräns för vad som är teoretiskt möjligt att göra med radiosignaler. Och 5G, som nu börjar byggas ut, är en teknik främst för städerna som enligt Manner inte erbjuder användarna i glesbygden nämnvärt större mervärde än 4G.
Mål: anpassa kapacitet efter behov
När det gäller specifikt Peter Lindqvists anslutning i Raseborg säger Sami Rajamäki, biträdande direktör för affärsområdet nätverksservice hos Elisa, att han tagit en titt på basstationen i fråga och konstaterar att den mycket riktigt är överbelastad. Enligt Rajamäki är nästa steg i det läget att basstationen tas med i operatörens utbyggnadsplan så att kapaciteten höjs. – Det här ska ske under våren. Rajamäki medger att det är ett misslyckande att förbättringen kommer så här sent, trots att Peter Lindqvist
anmälde sitt missnöje redan för snart två år sedan.
– Idealet vore förstås att vi lyckas anpassa kapaciteten till antalet användare redan innan kunden upplever att servicen inte motsvarar avtalet. Från vår sida kan vi bara beklaga att det dröjt så länge. Vårt mål är att alltid erbjuda tillräcklig kapacitet redan innan kunden märker någonting avvikande.
Hur vanliga den här typen av problem är kan Rajamäki inte ange någon siffra på, men påpekar att problemen trots allt är relativt små i relation till den stora mängden basstationer operatörerna upprätthåller runtom i landet.
– Med tanke på investeringseffektiviteten är det inte heller ändamålsenligt att bygga perfekta nät på alla platser där kanske ingen använder dem, utan vi strävar efter att anpassa näten till behovet.