I skuggan av coronaviruset, en debatt utan enande kraft
Coronaviruset dominerade debatten mellan Joe Biden och Bernie Sanders på ett sätt som knappast någon annan enskild fråga gjort under tv-debatternas tidevarv.
Med det mesta av det normala livet avbrutet, inställt eller uppskjutet kändes det något konstigt att på söndagskvällen se presidenttävlan fortsätta som vanligt. Fast alldeles som vanligt var det ju inte. Förutom att det var den första debatten med endast två kandidater på scenen, Joe Biden och Bernie Sanders, hälsade de två herrarna varandra med att slå sina armbågar mot varandra i stället för den traditionella handskakningen. Coronaviruset dominerade debatten på ett sätt som knappast någon annan enskild fråga gjort under tv-debatternas tidevarv.
Bägge kandidater var snabba att kräva att ingen ska lida ekonomiskt av sjukdomen och de drastiska åtgärder som USA har vidtagit. Testkostnader och uteblivna inkomster ska kompenseras för de drabbade, enades man om utan att förklara hur det ska gå till. Men ganska snabbt gled kandidaterna över från den allvarstyngda samstämmigheten till politisk oenighet. Sanders tog tillfället i akt för att understryka hur den pågående krisen blottar den amerikanska hälsovårdens brister och påvisar behovet av den avgiftsfria nationella sjukvård som Sanders förespråkar. Biden hoppade genast på Sanders storstilade reformplaner och försökte stämpla dem som framtidsdrömmar när folket behöver lösningar omedelbart. För Biden var det ett sätt att försöka porträttera sig som kandidaten som genast skrider till omedelbar handling medan den andra dagdrömmer om ett idealsamhälle.
Debatten fortsatte länge kring coronaviruset och kandidaterna fick ta ställning till huruvida de förespråkar mer drastiska åtgärder än de som nu är i kraft. De fick också förklara vilka åtgärder de vidtagit för att trygga sin egen hälsa, speciellt med tanke på kandidaternas höga ålder. De ombads ta ställning till de samhällsekonomiska följderna och villigheten att rädda vissa drabbade industrier.
Den första timmen av debatten hade en lugn och seriös ton där kandidaterna respektfullt utbytte åsikter. Debattledarna lät ofta Biden och Sanders tala oavbrutet utan en tillstymmelse av den skjutjärnsjournalistik som ibland präglar debatterna. Det kändes rätt med tanke på stundens allvar och bäddade också för det enande som man förväntar sig att Demokraterna ska försöka få till stånd nu när Biden ser ut att ha ett ointagbart försprång. Men i stället för sammanhållning och goda vibrationer bjöd den andra timmen på tidvis bittra meningsutbyten och kritiska beskyllningar.
I stället för att hitta en gemensam melodi till exempel i frågor som universitetens terminsavgifter och studerandenas studieskulder, någonting som är viktigt för Sanders anhängare, fastnade man i gräl kring bägge kandidaters gamla ståndpunkter. Biden beskyllde Sanders för Castrosympatier och Sanders sa att Biden förespråkat nedskärningar i socialskyddet. Sanders blev också synbart frustrerad över vad han anser vara Bidens oförmåga att förstå vidden i klimatkrisen.
När det gäller de delegater som avgör partiets presidentkandidatur är tävlan i praktiken över, Bidens försprång är för stort. Men kampen om de idéer som ska föras fram i valkampanjen förs fortfarande. Joe Biden kommer att behöva Sanders unga supportrar i höst men att locka dem med är ingen lätt uppgift. I söndags hade kandidaterna en chans att inleda arbetet med att ena partiet, men av en eller annan orsak klarade herrarna inte av det och det tackar man för i Vita huset.