Tillit behövs i tider av kris
samHälle Z-tåget till Helsingfors har ställts in. Jag väljer att ta buss i stället och stiger in i Lahtis stationsbyggnad för att vänta på den i värme. En man kommer fram till mig och undrar om jag åker till Helsingfors. Jodå. Han ber mig hjälpa med en sak – att föra bilnycklar till sin fru i huvudstaden då han själv måste vidare norrut med tre småbarn.
Jag är överraskad och känner mig något förtvivlad, blicken vandrar runt. Fortfarande lite osäker, säger jag ja till förfrågan. Mannen övertalar mig att ta emot en tia som belöning när jag kommer fram. Motvilligt går jag med på det med tanken att tacka nej till pengarna senare. Detta plötsliga förtroende får mig att känna mig något obe
kväm, men också tacksam, som belöning i sig. Vi byter kontaktuppgifterna, han ger mig bilnycklarna, tackar en gång till och går ut. Fortfarande en smula förbluffad sätter jag nyckelknippan i väskan. Så här mycket kan vi, fullständiga främlingar, våga lita på varandra här.
Detta, tillit för och hänsyn till varandra, samt förtroende för samhället och dess institutioner i sin helhet, behöver vi allra mest just nu. Försiktig ska man naturligtvis vara också, men inte på bekostnad av det ovannämnda. De senaste dagarnas omtalade företeelser som har ägt rum i landets livsmedelsaffärer vittnar snarare om bristande tro på samhällsordningens hållbarhet, för att inte tala om förståelse av vad coronaviruset egentligen handlar om. Högst förmodligen gör de flesta sina groteska
inköp av hygienprodukter och matvaror utan något som helst artikulerat eller över huvud taget medvetet tvivel på de samhälleliga institutionernas förmåga att stöda medborgarna i tider av kris.
Ändå går det inte att låta bli att läsa in i detta ångestfyllda konsumentbeteende något annat än misstro. Misstro på att det civila samhället och våra lokala gemenskaper skulle klara av utmaningarna med den pågående epidemin. Genom överdrivna inköp tar man en klar ställning, låt vara omedveten – ifall läget blir värre ska var och en överleva på egen hand och därför gäller det att skapa resursautonomi. Man kan inte undgå att undra vilka slags apokalyptiska scenarier som rör sig i huvudet på folk när de tömmer hyllorna i hygien- och brödavdelningen.
Förutom att vara absurd stör denna paniska konsumtion vardagen för dem av oss som inte har privilegiet att kunna förskansa sig hemma och jobba på distans efter att ha försett sig med livsmedel för de kommande månaderna. Detta handlar inte minst om människor vars dagliga insatser upprätthåller samhällets centrala funktioner, såsom hälsovårdstjänster. Finns det några andra metaforer för denna situation än att skjuta sig i foten eller att sätta käppar i eget hjul? Om någonsin är det nu tiden är inne att visa respekt för och solidaritet med varandra. Vi ska kunna tro på vårt samhälle och att ingen blir lämnad i nöd, oavsett hur dramatiskt läget ter sig.