’Vänta ett ögonblick’ säger riddaren i Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet till liemannen, som svarar: ’Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov.’ I detta morbida schackspel fortsätter marknaden att rasa.
Övermäktiga naturkrafter – samt ett politiskt skapat tvärstopp – har satt alla ekonomiska regler ur spel. Motoffensiven har bara börjat.
Lågintensiva hot som pandemier brukar vanligen överskuggas av mer akuta problem. Nu är det tvärtom då covid-19 gastkramar världen. För en gångs skull har krisinsikten inte dröjt. De politiska reaktionerna för att bromsa smittspridningen har utlöst en självförstärkande dynamik med störtdykande ekonomi. I allra värsta fall kan hälsokrisen bli en bankkris och därmed systemkris.
Korthusen synas, prognoser föråldras innan de ens har publicerats. Läget kräver mental beredskap att ompröva gamla sanningar. Riskerna med att göra för lite överträffar faran med att skjuta över målet. Tack vare frenetisk aktivitet från centralbanker och regeringar levereras kraftfulla krispaket på löpande band. Denna proaktivitet har än så länge inte haft tillräckligt starkt signalvärde: marknaden förblir gripen av svartsyn.
Djävulen bor i detaljerna. Mångmiljardregnen ska skydda livskraftig företagsverksamhet från likviditetsproblem. Också nödlån ska förmedlas vidare på kreditmässiga villkor. Bankerna tvingas sålla mellan vinnare och förlorare. En kreditkrasch skulle spola arbetsmarknaden. Vad värre är: traditionell penningpolitik, alltså räntevapnet, har låg verkningsgrad, medan ammunitionen till stor del är förbrukad inom allmän efterfrågestimulans. Det är finanspolitiken, alltså regeringar, som sitter på kistlocket med det stora ansvaret.
Finanskrisen 2008–2009 var uttryckligen finansiell, den fortplantade sig bara i begränsad mån till realekonomin. Nu är förloppet det rakt motsatta. Bristande intäkter men fortsatt fasta kostnader hos företag skapar ringar på vattnet. Då folket hindras från att spendera blir följdverkningarna enorma: svarta hål i bokföringen och balansräkningen.
Minns Kübler-Ross-modellen, schemat som identifierar känslomässiga stadier – sorgens fem faser – som drabbar människan vid extremlägen: förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans. Först förnekar vi fakta, som en försvarsmekanism. Då den förlamande chocken släpper tar intensiv vrede över, följt av paniskt köpslående och förhandling. Därefter följer bearbetning, en depressiv generalrepetition inför döden. Slutligen resignerar vi och kommer till rätta med ödet.
Just nu försöker marknaden köpslå med coronaviruset. ”Vänta ett ögonblick” säger riddaren i Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet till liemannen, som svarar: ”Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov.” I detta morbida schackspel fortsätter marknaden att rasa medan varslen duggar tätt, speciellt inom serviceyrken som är beroende av oavbrutna transaktionsströmmar.
Också i Finland trollar regeringen fram stöd via varierande kanaler, men beloppen – cirka fem miljarder – tyder på ett decimalfel. Sverige har avundsvärda utgångspunkter och fulla lador att ösa ur. Detta är bara början, åtskilliga miljarder fler lär snart slås i bordet.
Risken för överskuldsättning är reell. Efterfrågan viker så snabbt att också starka bolag, inte bara besöksnäring eller transporter, kan få kassaflödesproblem. Nu behöver entreprenörer, uppstartsföretag, små och medelstora bolag, kulturnäringen samt frilansare – alla som lever på små marginaler – allt stöd de kan få. Samtidigt kan ekonomiskt utsatta privatpersoner som saknar kreditvärdighet hos bankerna ty sig till ljusskygga snabblån med ockerräntor.
Den stora recessionen 30 år tillbaka dräpte många småföretag och resulterade i personliga tragedier. Otaliga företagare och löntagare blev överskuldsatta. Att röja upp den härvan tog 10–15 år i anspråk. Har vi lärt oss läxan?
Snart nog kan också det offentliga Finland stå upp till näsborrarna i skuldträsket. Ett massivt spartalko där vi betar av en coronaskuld läggs ovanpå årtionden av uppdämda reformbehov. Även om läget ser nattsvart ut just nu måste vi hålla framtidstron. Hopp är inte en strategi, sägs ofta inom affärsvärlden. Men det kommer en dag efter coronakrisen. Den renässansen ska vi planera för, professionellt.