När huden talar lyssnar jag

Jag sitter helt stillsamt i mitt vardagsrum och lyssnar på musik, Bob Seegers låt Turn the Page i videocoverversion av Metallica. Här förvandlas textens trötta manliga rockartist till en sliten kvinnlig sexarbetare på turné från motell till motell. Hennes tillvaro betraktas genom den lilla dotterns ögon: hon som är med om allt, ser allt, och – när modern misshandlas av torskar – hör allt och också agerar trösterska.

Det är en gripande och i sin sunkighet vacker video, men när den på 1990-talet släpptes fanns det också sådana som hävdade att den var kvinnoföraktande. Jag undrar om de ens hade sett den.

Fast i det skedet bestämmer sig min hud för att det får vara nog. Plötsligt svider det till, jag känner att någonting bränner, och när jag river av mig skjortan ser jag röda, eskalerande linjer och sår på mina armar.

Det är en otrevlig syn, men jag har varit med förut och litar på att allt ska lugna sig – också om den atopiska hudens språk blivit grövre med åren.

Nu är jag i varje fall hemma, så jag kan genast stryka ett lager svalkande, fuktig hudkräm på de drabbade områdena. Den förändrar ingenting i sig, men lugnar.

I mina drömmar kan jag också uppleva de här attackerna, det är som om någonting under huden försökte ta sig upp genom den. Och så kan jag möta sådana som säger att min hud bara varnar mig för alla fel som finns inne under den. Då svarar jag att huden inte har den uppgiften, att huden bara är jag, att huden gör det jag gör.

Det har funnits människor som kastat blickar på såren jag ibland har på mina armar och – som jag tänkt mig det – dragit slutsatsen att jag är sprutnarkoman. Men i mitt fall är det åtminstone så att om symtomen kommer onaturligt snabbt kan de också försvinna snabbt. Och så har de aldrig ännu lagt sig i ansiktet.

Men kortisonsalvan är flitigt i bruk. Oftast är det ryggen som är värst utsatt för eksemen, och de röda fläckarna där har jag själv svårt att komma åt. Utan en förstående partner vet jag inte hur jag skulle klara av att balansera läget.

Huden är en kroppsdel vi ofta tar som så given och självklar att vi inte ens räknar den som någon kroppsdel. Men att huden är den största av dem alla har jag fått lära mig, och jag har också tvingats lära mig lyssna på den.

En fuktig, bra kräm som stryks över största delen av min kropp varje kväll är vad den i första hand begär, och jag försöker uppfylla det kravet. Kanske har det inte gjort mig till någon bättre eller mer ödmjuk människa. Men det har gjort mig mer lyhörd. Och jag tycker inte längre det är det minsta märkligt ifall jag möter människor som har stora eksem i ansiktet.

De här reflektionerna gjorde jag innan coronaviruset tog över.

Men: det finns fortfarande åkommor och problem, mindre och större, som inte kan eller ska relateras till den krisen. Människor river fortfarande sönder sig själva på grund av kronisk klåda. Människor försöker fortfarande klara av nätter med reumatisk värk. Och människor genomgår fortfarande tunga cancerbehandlingar – med goda chanser att överleva.

Människor lever och lider vidare.

”Men att huden är den största av dem alla har jag fått lära mig, och jag har också tvingats lära mig lyssna på den. Och försöka vara så snäll som möjligt mot den.”

HENRIK JANSSON

är författare.