Svär inte – plocka upp
”Blundar vi för skräp bryr vi oss också mindre om annat i samhället.”
Plast som delvis brutits ner i havet sprider luktämnen som kan ge samma beteende hos unga havssköldpaddor som lukten av mat. Nyheten i Current Biology kan kännas perifer nu när allt handlar om virus. Men medan allt ska göras för att dämpa coronakrisen måste vi fortsätta tänka på annat. Också. Som plast och sköldpaddor. ”Bra jobbat”, säger kvinnan som joggar förbi när jag petar ut den gula plastpåsen ur buskarna. ”Kommunen måste städa mer när vi betalar så mycket i skatt”, slår hundrastaren fast, medan jag samlar ihop en påse, en mugg, ett sugrör och lite plastkrafs där vi står.
Andra tittar bara medlidsamt på mitt sisyfosjobb.
Trött på allt skräp på gatan, allt hundbajs på vårt torg och på att det blir så sjaskigt, slutade jag muttra och började plocka. Plastpåsar, muggar, cigarrettaskar, burkar, flaskor och varierat papper i massor. Varje dag.
Ganska äckligt emellanåt, visst, men jag tar mig an äckligare saker … Varför plockar inte alla hussar och mattar upp?
Den stora frågan är förstås ändå varför skräp hamnar i parken och på vårt lilla torg där det är så tätt mellan papperskorgarna.
Jag har alltså blivit tanten som städar. Eller ploggar, det nya begreppet för att springa och städa, alltså plocka + jogga. Under rundorna med hunden plockar jag skräp. Lite tossigt, lite maniskt? Kanske. Men hellre det än att gå och svära över skiten och vänta att någon annan ska göra något. Jag kallar det tantansvar. Att städa handlar om mer än att det ska vara fint och prydligt. Osnygghet föregår annat förfall, och att bry sig om sin omgivning är att bygga upp samhället, sammanfattade en klok vän. Blundar vi för skräp bryr vi oss också mindre om annat i samhället. Det gäller också i coronatider, vi måste ta ansvar för vardagen tillsammans. Göra vad vi kan.
Ett krossat fönster leder snabbt till fler krossade fönster, sedan allmänt förfall. Så går tanken i brottsbekämpningsteorin Broken Windows. Det handlar om att stämma i bäcken. Skräp verkar locka till sig mer skräp. Det är frestande att bara släppa godispappret om det redan ligger papper på gatan. På samma sätt som en krossad ruta sänker den mentala tröskeln för att krossa en till, eller klotter på en vägg bara växer.
Det här vet fastighetsförvaltare: fixa snabbt. Invånarna ska kunna känna sig stolta över sina kvarter, både för att det bekräftar deras människovärde och för att det ökar ansvaret. Det blir billigare att förvalta, rent krasst.
Skräp är inte bara fult, det är farligt. Plast riskerar att till slut hamna i haven. Som mikroplaster som fiskarna äter i stället för mat – och därför svälter ihjäl. Bukfyllnad. Valen utanför norska Bergen 2017 måste avlivas, magen var täppt med ett trettiotal plastpåsar. En val som strandade i Filippinerna i fjol hade 40 kilo plast i sin mage. Och så var det havssköldpaddorna – av arten oäkta karettsköldpadda – som tycker att plast luktar mat.
Alla dessa tänker jag ibland på under morgonrundor på kilometerlång skånsk sandstrand, medan jag samlar allt från plastpåsar till skor och ballonger. I september är det strandens dag, då unga över hela världen ger sig ut för att städa. Fast varför hålla sig till stränderna och varför vänta till hösten?
Plocka upp i stället för att svära över skräpet. Inte hjälper det mot virus och knappast startar det en ny folkrörelse. Men det blir i alla fall snyggare.