Äldre i isolering

”Personer över 70 år uppmanas att isolera sig.” Läs meningen en gång till. Hur låter den? Så länge jag kommer ihåg har alla rekommendationer till äldre personer, liksom alla samhälleliga insatser för dem uttryckligen gått ut på att de inte ska isolera sig, att de till varje pris ska vara aktiva och sociala.

Jo, självklart förstår jag sammanhanget och det tror jag alla andra äldre gör, de med. Vi vet att vi utgör en riskgrupp och åtskilliga av oss har dessutom någon underliggande sjukdom. Vi är tacksamma för att vår regering inte ser coronan som en möjlighet att lösa det demografiska problemet för vi vill gärna leva ett tag till – samtidigt som vi till största delen inte heller är mer självupptagna än att vi också kan tycka att det är rimligt med en sjukdom som (tillsvidare, för den muterar) slår hårdast mot de gamla och inte (som spanska sjukan för hundra år sen) mot de unga och livskraftiga, bland dem gravida kvinnor.

Frågan är bara hur vi ska leva. Det är utmärkt att vi har en handlingskraftig regering men än så länge har den inte tänkt längre än till att vi ska sättas i förvar så att vi inte fyller respiratorerna. De besked vi har fått har varit synnerligen oklara och de har lett till missförstånd.

Det är utmärkt att det gjorts klart att vi i nuläget inte ska passa sjuka barnbarn, men det finns de som tror att vi fått husarrest, eller att vi inte får lämna den egna gården, inte promenera. Själv kände jag för första gången i mitt liv att min allt överskuggande egenskap var att vara gammal, i några timmar var det som om all energi rann ur mig, i några timmar var jag mest bara rädd.

Jag tror inte att jag var ensam om den reaktionen och om den var övergående så berodde det i hög grad på att jag inte lever ensam. De som har en partner lär väl klara läget – även om gräl säkert också kan bli vanligare – men hur är det med alla ensamstående? De som abrupt blivit av med alla de aktiviteter som strukturerat deras vardag: körsång, föreningsmöten, vattengympa, Arbiskurser, besök på museer och bibliotek? De som kanske bor trångt och inte har vare sig utsikt eller omedelbar tillgång till naturstigar?

Har man alls funderat på hur lång den här isoleringen riskerar att bli? Det handlar ju inte om veckor, utan om månader och för oss äldre är de månaderna en procentuellt betydligt större del av vår återstående livstid än för yngre.

Har man alls frågat sig vad priset kan komma att bli i form av passivisering och depression? Jag vill hoppas att det redan finns de som funderar på situationsanpassade aktiviteter som biblioteksbussar och stavgångsgrupper – det är trots allt en lycka att det nu är vår. Att många matbutiker nu infört särskilda öppethållningstider för oss är också utmärkt; att handla mat är en vardagsrutin man i det längsta vill ha kvar.

Samtidigt undrar jag om man inte i nån mån skulle kunna lita på vårt eget omdöme, så att vi som ett tag skyddat oss grundligt skulle få träffas två och två?

Och en sak till: måtte medierna nu snart erbjuda annat innehåll än coronanyheter, för ingen människa mår bättre av att tänka på sjukdom dygnet runt. Det händer fortfarande mycket i världen som är värre än corona, de grekiska flyktinglägren finns, det står fortfarande förtvivlade människor vid gränsen mellan Turkiet och Grekland, civila dödas fortfarande i Idlib. I skrivande stund har jag igen kunnat läsa om lägret på Lesbos, men mest därför att där finns corona.

Så här tänker jag nu: några av oss kommer att dö, en av dem kan vara jag, men jag vill vara så levande och så engagerad jag kan, så länge jag kan.