Fullödigt för Beethovenfans
Vem är väl inte Beethovenfan? Radions symfoniorkesters kammarmusikkonsert i strömmad form var dramaturgiskt välfungerande.
KLASSISKT
Radions symfoniorkesters kammarmusikkonsert i Musikhuset
18.3. Laura Vikman, violin, Kirill Kozlovsky, piano, Nya Helsingforskvartetten (Petri Aarnio, violin I, Taija Angervo, violin II, Ilari Angervo, altviolin, Tuomas Lehto, cello). Beethoven.
Rafael Payare som dirigent och Alisa Weilerstein som solist i Matthias Pintschers nyskrivna andra cellokonsert och Brahms fyra som symfoniskt huvudnummer. En rätt spännande kombination, inte sant, även om den andra versionen av RSO:s veckokonsertprogram med Nielsens violinkonsert med Pekka Kuusisto som solist tedde sig ännu skojigare. Åtminstone för en, som undertecknad, stor fan av Nielsenkonserten.
Det blev dock varken det ena eller det andra. Alternativet att, i mån av möjlighet, strömma de programmerade konserterna utan publik förföll av kända orsaker och nu är det kammarmusik inför tom sal som gäller tillsvidare. Ingen dålig idé det heller och åtminstone kunde alla Beethovenfans gotta sig åt onsdagens program.
Och vem är väl inte Beethovenfan? 250-årsjubelåret kommer självfallet, oavsett yttre störningar, att vara späckat av hans musik och programmet med två relativt tidiga violinsonater och en av de ikoniska sena stråkkvartetterna fungerade dramaturgiskt väl och utgjorde därtill en lämplig inkörsport för en lyssnare som inte är lika hemma i kammarmusikproduktionen som bland symfonierna.
De tre violinsonaterna op. 30 hör till satelliterna kring andra symfonin, när den 31-årige Beethoven var så till den grad deprimerad på grund av sin allt mer nedsatta hörsel att han rentav umgicks med självmordsplaner. Detta hörs naturligtvis inte i musiken, som sin vana trogen höjer sig över yttre omständigheter; i A-dursonaten nr 1 via ett milt lyriskt välljud, i c-mollsonaten nr 2 genom en inte alltför gruvlig kamp mellan mörker och ljus.
Okonstlat och sympatiskt
Orkesterns ypperliga stämledare för andra violinen, Laura Vikman, har tillsammans med alltid lika pålitliga Kirill Kozlovsky gjort Beethovensonaterna tidigare och duon presterade här ett på det hela taget smakfullt och emotionellt fullödigt spel. Ett sparsammare vibrato, framför allt i de långsamma satserna, hade i och för sig inte varit helt fel men överlag kändes tolkningarna genomtänkta och välkalibrerade.
Nya Helsingforskvartetten gjorde samtliga Beethovenkvartetter i samband med 30-årsjubileet 2012 och att ta sig an ett så krävande, snudd på fruktat, verk som B-durkvartetten op. 130 fick dem inte att darra nämnvärt på manschetten. Det finns säkert kvartetter i världen som gör den här repertoaren såväl mer djupsinnigt som spektakulärt, men det finns i gengäld något sympatiskt i NHK:s okonstlat chosefria sätt att närma sig musiken.
Primasen Petri Aarnio sprider ett koncentrerat lugn omkring sig som klart smittar av sig på de övriga medlemmarna medan ensemblens enda ursprungliga medlem, altviolinisten Ilari Angervo, på något sätt ger intrycket av kyrkan mitt i byn. Den självklara medelpunkten, som det hela kretsar kring.
Att följa ett evenemang som detta hemma framför tv:n eller datorskärmen har för kritikern sina sidor. Det är klart att en konsert, på samma sätt som film kommer bäst till sin rätt på vita duken, helst skall upplevas i konsertsalen, i direktkontakt med musikerna. Å andra sidan är det rena lyxen att kunna ta vissa intrikata passager eller, om så önskas, större helheter på nytt ifall de inte sjönk in med första lyssningen.