Bilder i huvudet
Allting får sin början då min man läser morgontidningen vid frukostbordet. Artikeln handlar om skidskola för barn, i frånvaro av snö. Barnen tränar terrängskidning. De har stavar i händerna, men varken skidor eller pjäxor på fötterna. I skogen har det inte funnits snö under hela vintern, men det struntar barnen i. I stället fantiserar de att det finns snö, svårare än så är det inte!
Samtidigt som maken läser tidningen ringer vår son från andra sidan jordklotet och berättar att arbetsgivaren har uppmanat arbetstagarna att jobba på distans fem veckor framöver, ni förstår varför. Sonen låter besviken. För att trösta honom börjar vi prata om hundvalpar.
Min syster och hennes familj har nyligen skaffat en söt hundvalp och jag skickar en kort videofilm av hundvalpen åt sonen. Han tycker filmen är fin. Den visar hur den lilla hundvalpen försöker hälsa på sin spegelbild på garderobsdörren, men hunden där på ”andra sidan” är väldigt svår att få tag i! Vi avslutar telefonsamtalet och sonen låter piggare, fastän han gäspar (det är kväll därborta) och säger att han följande morgon skall göra en joggingrunda och därefter fundera på nya arbetsrutiner. Det skall nog bli bra. Efter en stund tittar maken upp från tidningen och frågar: – Skall vi gå på promenad? Du vet, det där gamla femkilometersspåret i skogen?
Jag blickar ut genom fönstret. Åkrarna är gråa och leriga, men natten har varit kylig och nu skiner solen från en nästan molnfri himmel. Det är fem grader varmt och det blåser friskt. Efter en stund är vi ute i skogen. Jag hör en avlägsen mås skrika i vinden som susar dovt uppe bland grantopparna. Skidspåret är den här förmiddagen täckt av ruskor och omkullfallna trädstammar. Gallrad risig granskog, allting i en salig röra. Det är svårt att ta sig fram.
Jag blir irriterad på min man som har för vana att gå tio meter framför mig och tala som om jag gick framför honom. Jag hör inte vad han säger och vinden viner. I stället stannar jag upp och betraktar de små vattenpussarna som frusit till is under natten. Isen har blivit till glas och skapat avtryck som liknar strandgräs och spindelnät. Jag blickar ut över åkern och ser stenen som blir svart när solen skiner och ljus när det är grått väder. Somliga kallar den för Aleksis Kivis sten, för den store författaren lär ha vilat sig invid stenen. Vem vet? Plötsligt hör jag min man ropa högt:
– Titta! Här är skidbacken som jag brukade åka nedför tillsammans med brorsan då vi var små!
Han ser glad och nöjd ut. Och plötsligt springer vi nedför backen, vi flyger över stock och sten, tillsammans, i sicksack. Bästa skidbacken i år! Och vi skrattar oss hesa i vinden.