Två vuxna och tre barn hemma – så löste vi vardagsekvationen
Fem personer ska tillbringa arbets-, skol- och dagisdagen hemma. Följ med från första dagens optimism via kaos till en någorlunda fungerande vardag mellan fyra väggar.
Måndag morgon. Eftersom jag och ett av barnen är krassliga, stannar hela familjen hemma. Morgonen dag ett känner jag mig hoppfull. Jag tar en lapp och skriver upp vad barnen skulle ha på schemat om de gick i skolan. Tioåringens schema har printats på gult papper någon gång innan skolstarten i höstas. Då kunde ingen ha trott att vi nu stänger skolorna. Den gula lappen är en påminnelse om något som var. Av vardag och ordning och vanlighet. Det står: slöjd, tyska, lunch, omgivningslära och bildkonst. Trettonåringens schema: matematik, svenska och litteratur, lunch och huslig ekonomi.
Jag försöker memorera fyraåringens schema: samling, fri lek, lunch, pyssel, jumpa. Netflix, tillägger jag. Jag stirrar på lappen, ber om uppgifter av lärarna på Wilma och frågar barnen vad de möjligen har på gång i dessa ämnen. Jag skäms över att jag inte har en aning, och känner stolthet över att de verkar ha full koll. Baltikum och jäst, bland annat, ska det studeras i vårt hem under dagen.
Tioåringen får börja dagen med slöjd i husbolagets verkstad. Jag tar fram en stol och en bunt med sandpapper. Jag är Mr Miyagi-san i Karate kid när jag förklarar att stolen ska sandpappras noga, länge. Tio minuter senare ringer hon och säger att nu är det klart och att kittet inte går att få ur tuben. Jag har just hunnit öppna jobbdatorn och mannen håller på och riggar sin dator för ett videomöte. Barnet får nya instruktioner och jag hänger på morgonmöte. Fyraåringen, som vanligtvis kan rita, måla och pyssla för sig själv i timmar, börjar gnälla. Mannen får avbryta sitt arbete för att bygga lego med henne medan mitt möte pågår.
När mötet är klart ropar trettonåringen att han behöver hjälp med en matematikuppgift. Den är omöjlig. Vi är båda frustrerade. Han får hoppa till nästa uppgift.
Den lilla effektiva snickaren kommer upp från verkstaden och börjar med sin lektion i tyska. Lyckligtvis finns flera sidor uppgifter att göra. Men hon är så sabla snabb. På tio minuter är lektionens uppgifter gjorda. Hon blir arg på mig när jag säger att hon kan skriva av ordlistan och fundera på hur orden är skrivna. ”Sånt gör vi inte i skolan!”
När matematiktimmen hos trettonåringen är över kommenderar jag honom att läsa Vargbröder för dubbeltimmen i svenska och litteratur, och tänker att vi kan ha ett samtal om boken vid lunch. Hjälp, lunch. Jag hann knappt börja jobba och så står jag där och smäller ihop en lunch, en färdiglåda som fyraåringen skriker att hon inte vill ha. Jag exploderar för att mannen i mina ögon har fått jobba ostört. Han påminner mig om att han skötte barnet medan jag hade möte.
Lunchen går faktiskt bra, och vi diskuterar Vargbröder, som också jag och tioåringen har som tillsammansläsningsbok. Vi beslutar att det inte går att ha fyraåringen inne hela arbetsdagen. Hon har redan sett så mycket på Netflix att hon rinner ner från soffan och gnyr av uttråkning. Vi bestämmer oss för att jobba i skift. Mannen tar fyraåringen på en promenad.
Med det beslutet kommer det dåliga samvetet, här sitter jag och jobbar medan han är ute med barnet. Tioåringen fick uppgifter i omgivningslära av läraren, och trettonåringen har huslig ekonomi: han tar reda på hur olika jäsningsämnen fungerar.
Jag tänker att en bra uppgift för nästa gång kunde vara att inventera all mat vi har hemma och räkna ut hur länge vi skulle klara oss på det om vi inte fick gå i butiken alls. Men, det är kanske lite för alarmistiskt. Passet slutar med att han får tömma tvättmaskinen och gå ner i källarens torkrum och hänga upp. Praktiskt.
Tioåringens sista timme är bildkonst. Jag försöker hitta på en uppgift. ”Fyrar har vi redan gjort”, är den hårda domen. ”Senast hade vi något om Picasso”. Jaha, jag drar fram en Schjerfbeck-bok och ber henne välja en bild och rita sig själv inspirerad av den. Uppgiften duger, och hon försvinner till sitt rum. Jag skickar en varm tanke till alla lärare som undervisat mina barn: Eeva, Susse, Theo, Melina, Pia, Jonna, Sampo och många andra. Det är nu när jag tvingas simulera en fungerande skoldag som jag på riktigt-riktigt fattar hur mycket det ingår i yrket.
Ett Schjerfbeck-inspirerat porträtt senare är ”skoldagen” slut. Alla drar en djup suck av lättnad.
När vi lagar middag och lyssnar på regeringens information om att skolorna kommer att stängas för en månad känns det overkligt. Över den goda laxsoppan som mannen gjort lättar spänningen i min kropp. Jag frågar barnen om det var något alls som fungerade i dag. De rullar med ögonen, men tioåringen säger att de uppgifter hon fick av läraren var bra.
Och det här är nog poängen. När distansundervisningen på onsdagen börjar, och de riktiga proffsen, lärarna, tar vid, börjar vardagen fungera. De första dagarnas egna pedagogiska experiment som slutar i att både förälder och barn exploderar, är ett minne blott. Vi lär oss också att vi måste vara snälla mot varandra. Det behöver inte vara helt perfekt från start. Att försöka duger, senare kan vi och lärarna kräva mera.
De stora fixar detta. Men vi kan inte kräva att fyraåringen pysslar stilla hela dagarna i en hel månad.
Vi gör ett schema över hur vi kan jobba i skift. Fyraåringen kan få titta en timme teve på förmiddagen. Efter det går en av oss ut med henne. När de stora slutar ”skolan” på eftermiddagen, får de leka med fyraåringen. Vi kommer överens med dem om att vi betalar två euro i timlön för barnskötsel. Ekvationen löser sig, vi får tillräckligt med arbetstid.
Vi beslutar att vi ska laga så stora mängder mat till middagen att det alltid räcker till lunch nästa dag. Arbetstiden räknas i minuter, vi kan inte lägga den på att laga mat. Och vi måste få god mat som håller oss på gott humör. Om vi var på jobb som vanligt skulle vi sätta drygt hundra euro i veckan på luncher. Det får nu i stället gå till att beställa en restaurangmiddag hem en kväll i veckan.
Fredag eftermiddag. Fem hemmadagar avklarade. Vi är vid liv.
Ute kör bilarna ännu längs Österleden, och bakom alla fönster i husen kring vårt finns människor som funderar på samma saker som vi just nu. Som till exempel omöjliga matematikuppgifter. Vi löste den till slut, med hjälp av bekanta. Klarar du den?
Maija har sammanlagt 50 stycken 10-cents och 20-cents mynt. Hon har sammanlagt 80 euro. Hur många a) 10 cents och b) 20 cents mynt har Maija? Det ska vara en ekvation.