Vi är nu på väg in i en ekonomisk recession av oöverskådliga mått

CORONAVIRUSET När man i princip sitter instängd utan att veterligen ha begått något brott som föranleder frihetsberövande, börjar man fråga. Den första frågan som inställer sig, och som journalisterna ännu inte har börjat ställa, är vad som händer efter fyra veckor då undantagsförfarandets mandat utgår. Det finns egentligen bara två möjligheter.

Den första är att undantagsbestämmelserna förlängs. Den andra är att medvetenheten om den ekonomiska katastrof som vi med full fart är på väg att köra in i har blivit så stor att regeringarna i det så kallade Västerlandet tvingas lätta på de flesta restriktioner för att ekonomins hjul igen skall börja rulla.

Det är nämligen klart att epidemin inte är över vid påsk. Det vet alla. Regeringens åtgärder har siktat på att minska den takt med vilken epidemin framskrider, för att ge hälsovården möjligheter att möta de utmaningar som coronaviruset innebär. Ett i allt hedervärt syfte. Men den grundläggande frågan gäller dimensionerna på åtgärderna. För en över 70-åring förefaller gnället om att inte besöka butiker som överdrivet, eftersom det är helt oproblematiskt att undvika droppsmitta där, men det finns viktigare aspekter.

Om jag har förstått virologerna rätt stannar epidemin av när viruset inte längre har samma möjligheter att fortplanta sig som nu, då största delen av befolkningen saknar immunitet. Ganska många virologer stannar vid att detta sannolikt sker när ungefär 30 procent av befolkningen har haft smittan. En amerikansk virolog hävdar bestämt att detta inte går att undvika och att det med en 0,5 procents dödlighet innebär 480 000 dödsfall i USA. Det är tio gånger mer än offren för en normal säsonginfluensa. Men också mindre än antalet personer som dör i hjärtsjukdomar (över 600 000) eller cancer (över 500 000). Överfört till finländska förhållanden kunde detta innebära över 8 000 dödsfall. Också hos oss dör fler personer i cancer årligen.

Det skulle vara cyniskt att säga att man inte borde anstränga sig för att minska denna siffra, men den fråga som borde ha ställts med större emfas tidigare är till vilket pris. Jag misstänker att priset redan nu har blivit svindlande högt och att det kommer att bli ännu högre.

Vi är nu i början av, egentligen borde man säga med full fart på väg in i en ekonomisk recession av oöverskådliga mått. De som drabbas hårdast är den stora mängden av småföretag som har små eller obefintliga buffertar när kunderna helt plötsligt som genom ett trollslag försvinner. I motsats till större industrier, som har fått löfte om statlig hjälp, har dessa småföretag betydligt mindre chans att blomma upp igen. De kanaler som kan användas för stöd till dem är komplicerade och svåra att tilllämpa allmängiltigt. Följderna kommer i många fall att bli permanenta och svåra att korrigera. Vi talar om tiotusentals personer vars ekonomiska fundament slås sönder.

Vilka de politiska följderna blir vill man inte ens tänka på. Jordmånen för missnöje ökar dramatiskt och kan kanaliseras ut i mycket oönskad riktning. Och detta förvärras ju av att missnöjet nu kommer att vara internationellt, hela EU drabbas ju av samma farsot.

Det kan vara allt skäl att i det här sammanhanget konstatera att regeringen Sanna Marin hade få alternativ när bollen väl hade börjat rulla. För ett par veckor sedan gick den allmänna taktiken ut på att förbjuda evenemang med storpublik och uppmana till allmän försiktighet. Exakt när fördämningarna sedan brast och vad som föranledde det är svårt att säga, men varje politiker känner i ryggmärgen när det börjar vara nödvändigt att ”visa handlingskraft” och när väl en börjar följer de andra efter.

Den ekonomiska katastrof som nu förefaller svår att undvika tappade i betydelse. WHO:s generaldirektör talar patetiskt om vårt moraliska ansvar att rädda äldre människor och FN:s generalsekreterare om att mänskligheten aldrig har upplevt någon epidemi av dessa dimensioner. Spanska sjukan hör tydligen inte hit och någon moral har inte i större grad kunnat noteras vid hanteringen av den katastrofala flyktingsituationen.

Frågan är alltså vad man gör när undantagsbestämmelserna slutar gälla. Epidemin är i full gång och det blir svårt att motivera varför man skulle ändra på något. Å andra sidan är ekonomin i fritt fall och måste vägas mot det reellt sett ändå överkomliga antalet dödsoffer. Kritiker kommer då med frågor som borde ha ställts tidigare och besvarats tidigare, men som försvann i en masspsykos med rötter i dagens medieimpregnerade samhälle, där det rätta och det riktiga ofta drunknar i det som på kort sikt är politiskt gångbart.