Det blir sommar igen en dag

Jag har inga djupare förklaringar, och inga fotnoter ur min själ. Men det här är sommar för mig.

Det ska bli sommar igen en dag. En tid av bekymmerslöshet och långa morgnar. Eller tidiga timmar då man kan gå upp i ett skirblått dagsljus klockan fyra på morgonen, gå ner till havet som är spegelblankt och höra ensliga fågellock, som poeten skrev här om hörnet i Borgå.

Jag vaknar en solig sommarmorgon i en enkel sovalkov som vetter mot en solvarm granskog. Sommar var att få ligga och dra sig under ljumma, tunna filtar och lakan och inte behöva gå upp. Att höra alla ljud från sommardagen som har börjat därute, fåglars sång och skrin, särskilt ljudet från skrattmåskolonin i viken med sitt enda stora, samfällda fågelskratt dag och natt. I morgonslummern strax innan man vaknade lät måskakofonin som om någon gång på gång slängde en hög bräder i backen.

Nu är det människors prat utanför, ljudet av vind i alarna i stranden och från asparna som uppe på kullen på bakom stugan vinkar lite sinnessvagt och skevt med sina blad. Jag sträcker på mig och far med handen över den ljusgröna, räfflade spännpappen som beklär väggen. Havet på öns yttre sida hörs bakom gardinkappan vit maskinspets i fönstret. Jag är elva år. Jag har få andra sorger än att jag dagligen förlorar i pilkastningen nere vid skjulet.

Någon drömtydare eller terapeut skulle förmodligen få ut mera ur mitt eget starkaste sommarminne; för mig är det här sommar. Själv har jag inga djupare förklaringar, själens fotnoter, men vem vet.

Min småkusin som då bodde i granngården, där man fiskade och odlade potatis, väckte nyligen den där inre sommarn hos mig till liv. Hon hörde av sig och undrade om mina eventuella minnen för en historik hon skriver om holmen. Det är en viktig skrift; ön är liten och hennes dokumentation kan bli den första i sitt slag, och den sista.

Holmen tycks ha börjat bebos på 1800-talet av holmvakter från Sveaborg. Min sommarvärld för länge sedan kändes för ett barn som en värld långt borta, med klippor ut i Östersjön. Men vi var i utkanten av Helsingfors skärgård.

Också tidsperspektivet var ett annat. Min världsbild blev till där, under de mest alerta åren innan man blir en virrig tonåring. Jag lärde mig förstå arbete, natur, miljö och enklare tekniska samband. Jag lärde mig förstå lite mer om liv och död, bland såväl människor som fågelungar. Och ändå inser jag nu att vi ju bodde i det gula huset i backen bara några få somrar.

Jag läste allt som kom i min väg, till och med en utgåva av K. A. Tavaststjernas Hårda tider från 1891 med trist gråblå pärm. Och jag huttrade i sommarvärmen över berättelsens naturrealism och scenanvisningar av hur Finland går mot en obönhörlig katastrof, 1860-talets nödår: Nu kommo Augustinätterna, långa och mörka, med begynnande morgonkyla och kalla dimmor. Råghalmen skiftade ännu i grönt, och de magra axen behöfde fortfarande flytande safter för att mogna; men ju tidigare solen gick ned om kvällen, desto långsammare mognade de.

Min hud har helt fysiska minnen från åren som nyfiken men benig elvaåring. Jag föreställer mig att det var mycket vanligare när jag var barn att blåsten för det mesta var kall och det oftare var varmt bara i lä, mot en gisten lidervägg, i en glänta med blåbär i skogen, eller i en bergsskreva på en utfärdsklack i havsbandet, där sommarsolen värmde.

Jag har också för mig att åskan på den tiden, då mina revben ännu stod ut, i ett torrare klimat slog uppifrån och ner, från mörkblå moln mot gyllne åker. I dag kan det också åska vågrätt, inne i mera tropikartade moln.

Det blir sommar igen. I ett nyhetsklipp på tv från Kina ser jag en av de glada uppmuntrande banderoller som man i landet gärna hänger ut, ibland på knackig engelska i kategorin happy to you! Den här hade sin rad av kinesiska skrivtecken först och sedan på engelska: Efter vinter kommer vår!

Det är sant. Fast den här våren kommer att bli mycket annorlunda än vårar vi upplevt förut. Men en dag blir det sommar.

”Sommar var att få ligga och dra sig under ljumma, tunna filtar och lakan och inte behöva gå upp.”

JAN-ERIK ANDELIN reporter