De som tog hand om allt efteråt
Norska serien 22 juli handlar om dem som påverkades av terrorattackerna i sitt jobb och i sin vardag: journalister, poliser, sjukvårdspersonal. Det är en serie med många starka ögonblick värdiga den tragedi den skildrar.
22 juli
Sex delar på Yle Arenan från 26.3, Yle Fem söndagar från 26.4 kl. 21. (Serien recenseras i sin helhet.) Manus: Sara Johnsen, Pål Sletaune, Kjersti Wøien Håland, Gjyljeta Berisha. Regi: Pål Sletaune och Gjyljeta Berisha. I rollerna: Alexandra Gjerpen, Øyvind Brandtzaeg, Ane Skumsvoll, Fredrik Høyer. Svensk text.
Norge har sitt stora nationella trauma, terrorattackerna den 22 juli 2011, att bearbeta – och det har gjorts på film, och nu även i tv-serieversion.
22 juli är serien om tiden före, under och efter attackerna – och perspektivet är människorna runt omkring händelsen, som inte berördes privat genom förlust av någon närstående, men påverkades genom sin yrkesroll.
Inga verkliga människor
Serien bygger på noggrann research och intervjuer med olika yrkesgrupper som jobbade i anslutning till dåden – och ur detta insamlande av erfarenheter har seriens huvudpersoner skapats – alla med botten och djup. Serien bygger alltså inte på några verkliga människoöden – annat än gärningsmannen som inte är närvarande i sig.
Hans psykologi och bakgrund, hur han blev den massmördare han blev, är däremot något som sysselsätter särskilt seriens unga journalist
Anine (Alexandra Gjerpen) på Aftenposten (som trots namnet är en dagstidning). Här kan man se seriens lite utstickande historia om ett försummat barn som en sorts spegel till Anders Behring Breiviks barndom.
Anine vill förstå, men journalistens roll är även att vara kritisk och i Norge riktades kritik mot den lokala polisen som inte avbröt skottlossningen på Utøya. Hur detta upplevs visas genom polismannen Eivind (Øyvind Brandtzaeg).
Det handlar också universitetssjukhusets akutmottagning och anestesiläkaren Anne Cathrine (Ane Skumsvoll) som tar hand om många skadade. Och om invandraren Liiban (Hamza Kader) som är den som städar upp blodet på sjukhuset, men också tillhör den grupp som gärningsmannen riktade sitt hat mot.
Också lärarkåren berördes i skolorna där alla elever inte återvände efter sommarlovet. Läraren Helga (Helga Guren) nuddas även av tragedin på ett personligt plan.
Och så har vi de som ansetts hetsa till dådet, de högerextrema bloggarna med sin hätska retorik, personifierad av Mads (Fredrik Høyer) som inte vill se sig ha någon skuld i det hela.
Gripande scener
Det är många personer och parallellhistorier på bara sex avsnitt, men serien håller ihop dem och lyckas även fördjupa och knyta ihop berättelsen. Den hanterar sitt ämne med varsamhet och medkänsla för sina huvudpersoner, och dramat förmedlar en sorg som är värdig den tragedi det handlar om.
Här finns många gripande scener och ögonblick som etsar sig in medvetandet. De dämpade skotten som hörs ut till dem som befinner sig på stränderna kring ön.
Det oändliga följet av svarta begravningsbilar som i regnet saktar ringlar in på sjukhusområdet.
Och mamman som med kärleksfull förundran betraktar sin tonårsson som hon trodde hon förlorat för alltid.
Det är många personer och parallellhistorier på bara sex avsnitt, men serien håller ihop dem och lyckas även fördjupa och knyta ihop berättelsen.