Livet efter corona

Coronaepidemin har avslöjat att det finns en hittills väl gömd skara av olika experter som i de sociala medierna sprider sina råd om vad regeringar och alla individer bör göra i dessa tider. Det avslöjar både den goda och den onda sidan av vad de sociala medierna kan användas för.

Regeringen har försökt följa de riktiga experternas analyser och råd. Ingen kan med full säkerhet veta vad som är tillräckligt och effektivt. Då gäller det att följa huvudströmmens opinioner och tillämpa försiktighetsprincipen och hellre överreagera än underreagera. För oss alla gäller det att noggrant följa alla instruktioner och bestämmelser. Om ansvarslösa människor inte frivilligt vill följa instruktioner ger beredskapslagen möjlighet till tuffare åtgärder.

Lyckligtvis lever vi i en välorganiserad välfärdsstat där våra överlevnadsmöjligheter är oberoende av vår förmögenhet och status. Ojämlikhet dödar, medan samhörigheten är vår styrka.

Detta kommer inte att vara sista gången vi utmanas av pandemier. Då är det viktigt att, efter att den akuta krisen är förbi, samla och analysera alla erfarenheter för att granska vad som gjordes rätt och hur man kunde och borde ha agerat bättre.

Detta gäller i första hand hur vi skötte hälsoriskerna, men också hur vi klarade den ekonomiska krisen som pandemin förorsakade. Vad gäller den senare förefaller regeringens åtgärder också ha varit sådana som situationen kräver, om naturligtvis ännu inte uttömmande. Här har också Europeiska unionen och särskilt dess centralbank betett sig lite bättre.

I vår värld med dess ömsesidiga beroende är det viktigt att vi delar all information och alla erfarenheter så att hela det internationella samfundet är bättre förberett för att svara med rätta åtgärder på den nästa utmaningen.

Tyvärr har coronakrisen också visat hur illa förberedda vi har varit. Särskilt ledsamt har det varit att se hur ineffektiv Europeiska unionen har varit. Det har varit lätt för medlemsländerna att stänga gränser, stoppa flygtrafik och ta till åtgärder utan någon som helst solidaritet eller ens koordinering med andra länder. Bristen på solidaritet i en världsomfattande kris betyder att det är de fattigaste och mest skyddslösa människorna – särskilt flyktingarna i fullstoppade läger – som kommer att drabbas hårdast.

I värsta fall kommer krisen att förstärka de nationalistiska ”eget land först”-strömningarna, som bara kan försvaga vår resistens mot utmaningar och som endast kan mötas med ett bättre och tätare multilateralt samarbete där alla respekterar internationella avtal och regler.

Det som vi nu upplever är naturligtvis inte någon ny normal, men helt säkert är att det inte finns någon återgång till det som ansågs vara det gamla normala. Den kapitalistiska marknadsekonomin som styr vårt livssätt har kommit till en återvändsgränd och vi måste hitta nya lösningar för att stoppa klimatförändringen och vårt ohållbara sätt att använda naturresurser. Att uppnå hållbar utveckling är inte enbart en ekologisk fråga, det är också fråga om att ta itu med den sociala ohållbarhet som ökande inkomstklyftor och ackumulering av förmögenheter betyder.

Ekonomisk hållbarhet förutsätter att det offentliga beslutsfattandet på nationell nivå, liksom med globala avtal och regler, sker så att marknadskrafterna tar rollen som dräng medan det demokratiska beslutsfattandet är husbonden.

CORONAVIRUSET Hela världen befinner sig i en hälsovårds- och sjukvårdskris som har fortgått i många år. I Finland har all uppmärksamhet riktats på social- och hälsovårdsreformen, som väl närmast är en administrativ reform. Samtidigt har utbildandet av personal och behandlingen av personalen varit så bristfällig att personal har flyttat till länder där förhållanden är bättre. Hela västvärlden har också dränerat fattigare länder på utbildad personal, så vi (i västvärlden) har kunnat spara på våra kostnader.

I år blev krisen akut. Coronaviruset covid-19 har visat att vi i väst inte har några reserver att ta till inom sjukvården. I dag (19.3) har vi knappa 400 personer som har testat positivt för coronaviruset, fyra patienter som är i intensiv vård. Det borde inte vara en

övermänsklig uppgift för vår sjukvård att klara 400 patienter fler än normalt. Att vi nu har undantagstillstånd i Finland och i nästan hela världen beror inte på covid-19. Krisen har uppkommit då vi försöker avhjälpa en sjukvårdskris genom att begränsa människornas rörlighet.

Åtgärderna som har vidtagits har stoppat resandet, stoppat flyg och fartyg, tömt restauranger och hotell, stängt idrottsarenor, motionssalar och simhallar. Bibliotek och skolor är stängda och miljoner människor lider ekonomiskt av situationen.

Hälso- och sjukvården kommer inte att få mera resurser efter coronakrisen heller, för statens skatteintäkter kommer att minska betydligt på grund av panikåtgärderna som coronahysterin har förorsakat. Jag klandrar inte vår regering för att den har gjort fel, för politiker måste fatta beslut. Att inte fatta beslut ses som en svaghet och

kan fördömas av både de egna och av oppositionen. Att oppositionen kräver att regeringen utlyser undantagsförhållanden och sätter demokratin (och oppositionen) ur spel är unikt i hela världen, och visar att oppositionen vet ännu mindre om hur man skall hantera situationen. Vi är nu mitt i en ekonomisk kris med hundratusentals människor som förlorar all sin inkomst.

Om medicinsk expertis modigt skulle ha sagt att det inte behövs stängda gränser eller stängda skolor, utan mera resurser för vård och karantän för de bevisligen smittade skulle vi inte ha någon kris. Ett enda hotell eller ett däck på ett medelstort kryssningsfartyg skulle utan problem kunna inhysa alla infekterade. Fyra intensivrum är allt som behövs för de fyra patienter som upp till i dag behöver intensivvård, och tio rum för de övriga smittade som behöver vård.

Jag förstår alltså regeringens

handlande, det är politiskt motiverat. Men vad jag inte förstår är var vår fjärde statsmakt håller hus. Medierna har rapporterat antalet smittade, om åtgärder i olika länder och har hjälpt till att hälla bensin på lågorna. Jag har inte sett att något mediebolag skulle ha agerat vakthund och kritiskt granskat de åtgärder som regeringarna vidtagit. Endast den tuffa karantänen i Wuhan förorsakade en del protester, men att länderna i EU hindrar inresa för medborgare från andra EU-länder tycks vara helt okay. Ett rätt ofarligt virus med låg dödlighet har tagit död på allt det som EU står för och våra medier står handfallna.

I Frankrike och Spanien accepteras det att människor inte får röra sig utomhus, inte cykla, inte promenera på stranden, inte simma i havet eller i bassänger. Jag hade aldrig kunnat tro att nermonteringen av den fria rörligheten

i EU och begränsandet av många mänskliga rättigheter skulle kunna ske utan att våra vakthundar skulle skälla högt.