Debutskiva som vibrerar i proggsjälar

PROGGROCK

Sunhillow:

Eloise Borealis (Presence Records)

Melodier som fastnar har varit ett vinnande koncept för proggstorheter som Pink Floyd, Yes, Genesis och Wigwam och detsamma gäller också Sunhillow.

Det finländska bandets uppskattning för Yes-sångaren Jon Andersons första soloplatta Olias Of Sunhillow (1976) kan utläsas ur bandnamnet, men snarare än influenserna från Anderson eller övrig generisk proggrock är det folkrockelementen som utmärker Sunhillows personlighet.

Gruppen fortsätter i rätt samma tecken som Pax Romana där också proggveteranen och musikmångsysslaren Matti Kervinen (sång, klaviaturer) medverkat. Kervinens städade sångstil passar perfekt atmosfären på albumet Eloise Borealis.

De lättlyssnade låtarna mår också bra av Elisa Heikkinens bakgrundssång. Bandsoundet är varmt och just det rätta för kombinationen folkrock och proggigt.

På den här skivan kalasas det inte på virtuosa stordåd utan på små finesser. Det kan handla om tamburinens anslag som bidrar till det stiliga slutlyftet som i låten Out There med Pekka Hakkarainens tajta gitarrsolo.

For A Moment för, särskilt för violinens del (Heikkinen), tankarna till The Waterboys i slutet av deras folkperiod på 1980-talet, som utmärks av en jordnära okonstlad storslagenhet.

Instrumentallåten Kuovi (sv. storspov/spov) svävar avrundande ut i experimentella toner, men känns ändå inte lösryckt ur sammanhanget.

Eloise Borealis är allt igenom en övertygande debutskiva som säkert resonerar i proggsjälar med fäbless för det melodiösa.