Kan elektronisk fusionsjazz förmedla ett starkt ställningstagande för miljön?
Det är onekligen ett mastigt paket som den mångkunnige trumpetisten Mikko Pettinen serverar tillsammans med sin nya Why Not-kvartett; ett konceptalbum i dubbelformat med elektronisk jazz med ett ställningstagande för miljön.
ELEKTRONISK FUSIONSJAZZ
Mikko Pettinen Why Not:
Two Suites for the Change (Eclipse Music)
I likhet med många andra profiler inom Suomi-jazzen, gjorde också trumpetisten Mikko Pettinen sin första insats vid tiderna för den förra stora generationsväxlingen i början av 2000-talet. Då medverkade han – tillsammans med Tuomo Prättälä – i kvartetten MP4 (Mikko Pettinen Quartet), som gav ut två lovande album varefter Pettinen har spelat vidare i många andra sammansättningar, bland annat UMO Jazz Orchestra. Men när han nu är tillbaka med en ny kvartett, är det igen något alldeles exceptionellt och eget han har på gång.
Samtida elektronisk fusionsjazz
Den här gången handlar det om vad som kunde kallas elektronisk fusionsjazz, och om benämningen leder tankarna till 1970-talet är det inte helt fel tänkt. Visst finns här likheter med till exempel Herbie Hancocks Headhunters-era eller tidig Weather Report, men det ska ändå sägas att Why Nots musik låter mer samtida än typiskt retro.
Väsentligt är också att gruppen låter rätt annorlunda och tidvis större än en klassisk jazzkvartett. Vid sidan om sina respektive huvudinstrument bidrar nämligen varje medlem med olika slags elektroniska tillskott. Pettinen själv spelar förutom trumpet och flygelhorn även klaviaturer, medan saxofonisten Joakim Berg
(i huvudsak på barytonsaxofon) även spelar basklarinett samt gitarr och cello på några spår.
Trots det rikliga inslaget av elektronik kunde helhetssoundet beskrivas som organiskt – till skillnad från maskinellt, alltså. Elektroniken används som extra effekter och för att på olika sätt förvränga ljudbilden. På öppningsspåret, The Last Changes, hörs till exempel inledningsvis lustigt kvitter, tjippande och surrande innan instrumenten kommer in och så småningom börjar blåsarna spela temaliknande melodislingor som virar sig in i och ovanpå varandra.
Det här är ett bra exempel på hur det går till när Why Not-combon bygger upp stämningen och bjuder in lyssnaren; låtarna är ofta långa och trevande, man tar tid på sig att bygga upp stämningen och det kan kännas utmanande till en början. Låtstrukturen är ofta rätt fri med få tydliga teman att ta fasta på, men efter ett tag, om man bara låter musiken liksom välla fram, blir effekten rent av hypnotisk.
Intrikat ensemblespelande och frijazziga solon
Då är det i första hand det intrikata ensemblespelandet som jag fastnar för. Även om merparten av materialet är skrivet av Pettinen, låter det snarare som om hela bandet improviserar fram låtarna och i stunden reagerar på varandras spelande. Också solon förekommer, men hörs snarare som en integrerad del av helheten, inte som obligatoriska inslag där det ena turvis avlöses av följande.
Emellanåt skruvas den hypnotiska stämningen upp ett snäpp och solona börjar barka i väg mot utflippat fribrölande kaos. Då kan det bli väl stökigt i min smak, men det här är jag beredd att acceptera som en del av utmaningen. Den som vill kan också tolka de varierande stämningarna i enlighet med det ställningstagande för miljön som lär ligga i grunden för dubbelalbumet.