Johanna Boholm levde med bensinsmak i munnen
Författaren Johanna Boholm är snart dubbelaktuell med långdikten Inna och kortromanen Papp. Bägge tangerar tiden och släkten, två ämnen hon ständigt återvänder till. Jag levde en månad med bensinsmak i munnen, men jag upplevde att jag måste skriva precis
Att en författare arbetar med flera manus samtidigt är inget ovanligt, men att böckerna sedan ges ut tillsammans händer mer sällan. För författaren Johanna Boholm, snart aktuell både med långdikten Inna och med kortromanen Papp (Ellips, april), var det mer slump än medveten tanke.
– Jag skrev två manus och skickade in dem men hade ingen tanke på att de skulle ges ut samtidigt. Det var förlaget som bedömde att det lät sig göras.
Boholm är tydlig med att böckerna, trots att de kan läsas parallellt, är väldigt olika. Släktskapet finns främst i det estetiska, Emma Strömbergs omslag gör dem till ett slags syskonböcker. Men även en övergripande tematik förenar dem.
– Bägge handlar om tidens framfart, något jag alltid har skrivit om och säkert alltid kommer att skriva om. Men Papp är resultatet av flera korta berättelser och novelltankar jag hade, medan Inna härstamma från en enda bild.
I Boholms böcker är tiden sällan linjär. Snarare skiftar den, rör sig cykliskt, upprepar sig, rusar framåt och bakåt flera hundra år på bara några meningar. Snarare än ett litterärt grepp är det ett uttryck för hur Boholm själv upplever tiden.
– Även om man har känslan av att tiden är cirkulär, att allt kommer igen och ingenting egentligen är nytt, är det sällan man uttrycker det eller funderar på det i vardagen. Därför tycker jag att det är skönt att kunna göra dessa litterära djupdykningar. Det gör att man bättre förstår den tid man själv lever i.
Barndomens geografi inspirerar
Under hela sitt författarskap har Johanna Boholm rört sig i ett slags gränsland mellan poesi och prosa. Det är en gräns hon själv ser som väldigt flytande. Anslaget är ofta poetiskt men då hon ser de första bilderna och börjar skriva är formen inte självklar. Det är berättelsens själva väsen som till slut formar den.
Boholm återkommer flera gånger till bilden som utgångspunkt för texten.
– Det som får i gång mig och ger mig den avgörande inspirationen är geografiska platser. Jag ser dem framför mig och känner av stämningen.
Platserna härstammar oftast från Boholms barndom och uppväxt i Kronoby, men där hon tidigare har försökt göra dem mindre igenkännbara ville hon i Inna utforska vad som hände om hon gav platserna sina riktiga namn, Bredviken och Själaberget.
– Jag försökte att inte skriva ut namnen i början men kom fram till att jag måste för att det skulle bli så genuint som möjligt.
Att det är platser som folk kommer att känna igen gör det både mer skrämmande och spännande. Boholm är dock snabb med att påpeka att berättelsen i högsta grad är fiktiv. Rädslan för att det ändå ska läsas biografiskt finns där, men Boholm ser det som en del av processen.
– Det är nog ganska grundläggande när man ger ut böcker att man oroar sig vad folk kan läsa in. Medan jag skrev tänkte jag inte på det, men efteråt har jag undrat vad jag har för rätt att använda de här platserna. Men det används ju en massa platser i litteraturen hela tiden och nu råkar det vara de här.
Frånvarande (för)fäder
Ett ständigt närvarande ämne i Johanna Boholms böcker är familjen och släkten, den som kan vara det viktigaste men också det svåraste att leva med. Det är för Boholm ett outsinligt ämne, fullt av dysfunktionella relationer och individer som bryter sig loss och försöker skapa egna sammanhang.
Papp följer en son som direkt efter födseln går sin egen väg ut i livet men som sedan i en slags cirkulär rörelse återvänder till sin hemgård. Det är en bok fylld av frånvaro: fäder som försvunnit och barn som längtar och letar efter dem. Redan i debuten Bygdebok fanns en bortvänd far som varken rymdes i minnena
eller på fotografierna – där saknades ständigt ett huvud eller en fot – och i Jag är Ellen var Boholmsmannen en perifer, vag närvaro. Vad är det då med alla dessa (för)fäder som inte riktigt finns där?
– De lider av att ha levt i en tid och miljö där det inte fanns så många sätt att finnas på, en tid präglad av bitterhet, inåtvändhet och nedstämdhet. Därför är de frånvarande. De har försökt så gott de kunnat men har inte vetat hur de ska hållas synliga och närvarande.
Thrillerroman i diktform
I Inna finns i stället en far med påtaglig närvaro, en som går över gränser på våldsamma sätt. Skrivprocessen var kort och intensiv. Diktens plats, gölvattnet där båtsnurran läcker ut bensin, var så påtaglig att den tog sig ut ur berättelsen och in i kroppen.
– Jag levde en månad med bensinsmak i munnen, men jag upplevde att jag måste skriva precis det som kom till mig fast det var obehagligt. Det var inte helt enkelt att öppna upp en fasansfull bild och placera den i en omgivning som jag och många andra känner igen. Men jag skulle inte vilja vara utan det, det gjorde att jag var närvarande i texten på ett helt annat sätt.
Boholm menar att Inna innehållsmässigt kan liknas vid en thrillerroman men hon hoppas att den poetiska formen möjliggör och kräver en annan sorts närvaro av läsaren.
– När bilderna växer fram ur en fåordighet kan det göra mycket mera än när man läser en roman. Det finns ingenstans att gömma sig.