Dagisbygge blev en mardröm
Det är lågtryck över landet och högtryck över journalistiken. Ett ökat behov av pålitlig information kan ändå inte innebära att mediehusen förväntas skrota sina affärsmodeller.
Årligen utför Regionförvaltningsverket 6 500 arbetarskydddsgranskningar på byggplatser i Finland. Ett bygge där allt inte gick rätt till var ett daghemsbygge i Esbo i fjol, vilket elektrikern Tom Wagner fick erfara. Han får medhåll av byggets säkerhetsövervakare. Entreprenören och Esbo stad är av annan åsikt.
När Perkkaanpuiston päiväkotis byggnad i Alberga i Esbo, som var byggd 1979, ansågs oduglig på grund av dålig inomhusluft beslöt staden i fjol att bygga en modulbyggnad för daghemmet. Tom Wagner, som är privatföretagare i ett bemanningsföretag och jobbar som elektriker, anställdes för att dra elen i modulbygget i två månader.
– När jag började på bygget hade det redan pågått i en månad. Det fanns inga utrymmen för dem som jobbade på bygget att byta om och det saknades rinnande vatten och dricksvatten i sommarvärmen. Enligt övervakaren vägrade Esbo stad att leverera vatten. Efter några veckor fick vi tre arbetsbaracker. Det kom en för ett kontor, en för ett omklädningsrum, och en med plats för lunch och kaffepaus.
– Kontorsbaracken fick möbler nästan genast, men lunchbaracken fick möbler långt senare. Efter en tid dök två mikrovågsugnar upp, men inget kylskåp. Omklädningsrummet hade klädskåp, men samma rum för damer och herrar. Vi satt på golvet och bytte kläder. Behoven uträttades i bajamajor som aldrig tömdes i sommarvärmen. De kvinnliga arbetarna uträttade sina behov i buskaget till slut, berättar Wagner.
Han säger att man hela tiden fick påpeka brister i förhållandena. Han berättar att det regnade in i byggnaden innan takpappen var installerad.
– Det kom in mycket vatten. Det fanns hinkar överallt. Det togs prover, men vad som hände med proverna vet jag inte. Det blev ett nytt daghem som det fanns fukt i. Vattenskadan kunde man ha undvikit med att slå upp ett tält på, säger Wagner.
Wagner gav respons både till staden och till Regionförvaltningsverket. Stadens reaktion var att man inför ett rökförbud på arbetsplatsen. Från Regionförvaltningsverket hörde Wagner aldrig något.
– Svaret var alltid tack för responsen. Stadens tjänstemän klev aldrig ur bekvämlighetszonen för att göra något. De besökte arbetsplatsen med vita hjälmar på huvudet ibland, men jag hade ingen aning om vad de gjorde. Från Regionförvaltningsverket kom det bara ett automatiskt svar.
Mellan maj och oktober 2019 genomfördes 93 arbetarskyddsinspektioner på byggen i Esbo. I Regionförvaltningsverkets register finns ändå ingen rapport att tillgå om bygget i Alberga. Enligt överinspektör Eerik Tarnaala är lagen som styr arbetarskyddsmyndigheternas verksamhet sådan att det är hemligt vem som gjort en rapport och om någon inspektion gjorts. Därmed kan han inte heller ta ställning till om eller vad som gjorts på bygget i Alberga.
– Generellt kan jag säga att anonyma meddelanden om brister i arbetarskydd alltid behandlas av oss. Till den som kontaktat oss berättar vi vilka åtgärder som vidtas. Det är all anledning att komma ihåg att den som meddelar nödvändigtvis inte är målsägande i ett fall där en inspektion gjorts och därmed inte är den som får ta del av en inspektionsrapport, skriver Tarnaala i ett e-postmeddelande.
Wagner säger att bygget i Alberga är ett undantag i hans karriär som elektriker.
– Det är ovanligt att det går så här långt. Stora firmor sköter sig alltid när det gäller arbetsförhållanden, men det här var ett bottennapp. Problemet på byggen är att tidtabellerna ofta är för strama.
Det sämsta bygget
Esbo stad hade en extern övervakare av bygget i Alberga. Den uppgiften sköttes av vd Jamal Bakkal för konsultföretaget Binä Oy.
– Jag var säkerhetskoordinator för bygget. Entreprenören såg aldrig till att det fanns det mest nödvändiga som krävs på ett bygge. Det fanns aldrig tillgång till vatten i personalutrymmena. Samarbetet med arbetschefen fungerade dåligt. Det fanns arbetare på bygget som saknade skattenummer. Jag reklamerade bristerna flera gånger, både till entreprenören och till staden, men inget hände, säger Bakkal.
Bakkal berättar att det fortfarande när bygget var slut inte fanns rent vatten att tillgå i personalutrymmena. På frågan om byggen med så här stora brister är vanliga svarar Bakkal:
– Nej, absolut inte. Det här var det sämsta bygget jag varit med om. Organisationen var helt ur spel och ärligheten lyste med sin frånvaro.
Frank Blomqvist som var ansvarig person för entreprenören på byg
get i Alberga, avfärdar alla anklagelser om brister.
– Det är någon som tar i. Det var till en början omöjligt att ha bajamajor när vi högg ner träd. Från början fanns inte heller vatten för det var omöjligt att få. Allt det här åtgärdades senare. Det här känns som att ni är ute efter att göra kvällstidningsjournalistik och påpeka brister i stället för att ta fram positiva sidor. Det fanns dricksvatten som vi köpte in. Jag vet bara om att det påpekades om brister en gång. De som talar om stora brister talar osanning, säger Blomqvist.
Esbo stad var beställare för byggandet av daghemmets modulbyggnad. Den ansvariga personen för projektet var Teemu Keränen på affärsverket Esbo lokaler.
– Det fanns utmaningar i projektet och det kom in vatten i byggnaden i ett skede av bygget. Det reparerades omedelbart. Det fanns inga problem med dricksvattnet. Entreprenören åtgärdade bristerna. Det här rör sig om uppgifter av en person, säger Keränen.
Jag har fått uppgifter om bristerna av två personer. Ljuger de? – Då generaliserar jag. Jag har påpekat alla brister till entreprenören. I vissa fall har det räckt lite längre att åtgärda bristerna. Det är första gången jag hör om bristerna med bajamajorna. Problemet på bygget var också att stämningen var inflammerad, vilket ledde till att det började komma fram anonyma meddelanden till oss. Jag är av den åsikten att problemen på bygget berodde på dålig personkemi. Alla de brister som jag påtalade skötte entreprenören om, säger Keränen.
Det är ovanligt att det går så här långt. Stora firmor sköter sig alltid när det gäller arbetsförhållanden, men det här var ett bottennapp.
Tom Wagner, elektriker, privatföretagare i ett bemanningsföretag.
Jag reklamerade bristerna flera gånger, både till entreprenören och till staden, men inget hände.
Jamal Bakkal, vd, konsultföretaget Binä Oy
Jag är av den åsikten att problemen på bygget berodde på dålig personkemi. Alla de brister som jag påtalade skötte entreprenören om.
Teemu Keränen, projektansvarig, affärsverket Esbo lokaler
CORONAVIRUSET Jag läste besviken och med bestörtning Merete Mazzarellas kolumn ”Äldre i isolering” (HBL 21.3). Jag håller gärna med om att jag som en välmående pensionär inte känner mig gammal, trots att jag definitivt är det. Jag medger också att jag har svårt att lyda order. Över hälften av HBL:s läsare har fyllt 65 och många känner säkert på samma sätt. Att populistiskt fria till oss kan vara belönande, men visdomen börjar genom att erkänna fakta. Vi är gamla, många av oss är dessutom självupptagna och nonchalanta. Vi förstår inte alls den stora bilden i coronapandemin.
Beslutsfattarna i hela världen inser bombsäkert att nu står det större saker på spel än att rädda liv bland riskgrupperna. Pandemin hotar att rasera det ekonomiska systemet med ödesdigra följder för oss alla. Vår demokratiska samhällsordning ifrågasätts och som en följd kan maktbalansen i världen rubbas.
Mazzarella skriver att isoleringen av äldre handlar om månader och det är en stor procentuell del av de gamlas återstående liv. Tycker vi själviska pensionärer att vårt liv går till spillo av att sitta på soffan en tid? Är det en mänsklig rättighet att besöka museer och ha tillgång till naturstigar? Mina tankar går till min farmor som isolerades på 1930-talet på grund av tuberkulos. Hon fick inte umgås med eller ens träffa sina små barn. Hon hade inte lyxen av att ondgöra sig över utebliven körsång eller vattengympa. Hon var dessutom säkert rädd för allt annat än att åldras. Hon dog som 25-åring efter en lång tid av isolering.
Jag hoppas på att det ”man” funderar på i dag inte är hur man kan stabilisera pensionärernas dygnsrytm. Vår regering funderar säkert på hur de enorma stödpaketen skall finansieras (det är troligt att vi pensionärer inte är de största betalarna!). Hur minimerar man skadorna av ökade konkurser, permitteringar och uppsägningar? Vilken långvarig inverkan kommer det att ha på den unga generationens fysiska och psykiska välmående? Det som beslutsfattarna i Europa måste ta tag i är framtiden för vår kontinent. Vi är i kläm och riskerar att hamna på efterkälken. Kina, Ryssland och USA håller på att stärka sitt inflytande på Europas bekostnad.
Det är symtomatiskt att både ung och gammal ifrågasätter och trotsar myndigheternas order i hela Europa och på så sätt sprider viruset och samtidigt gör hela kontinenten svagare ekonomiskt, politiskt och militärt. Jämför vårt trots med Indien som försätter en miljard människor (tre gånger hela Europas befolkning!) i isolering och med Kinas totalitära åtgärder. Det är inte svårt att tippa vinnarna i detta globala race.
Vi pensionärer har det bra. Vi får vår pension på kontot en gång per månad och blir upprörda då vi måste lyda någon auktoritet. Vi kunde lyfta blicken för ett tag, till exempel ta en titt på nästa generation. Corona för med sig ekonomisk instabilitet som kan ha långtgående personliga konsekvenser. Våra barn utsätts för krav på distansarbete, krav på hemundervisning och ofta önskan om att ha dagisbarnen hemma, allt samtidigt! I stället för att kunna be oss pensionärer om hjälp måste de dessutom gå i butiken för oss. Som tack får de höra på vår frustration om inhiberade språkkurser på arbis.
Regeringen borde nu koncentra alla sina insatser på att stöda de unga. Barnfamiljerna är de som är verkligt utsatta och kommer dessutom att få ta den ekonomiska smällen, både personligt och i form av ökad statsskuld. Det är på tiden att de unga prioriteras i vårt samhälle på bekostnad av oss gamla.
Jag är fascinerad över Mazzarellas logik, hon tycker att medierna bara skriver om coronaviruset samtidigt som hon själv bidrar med sin stora artikel. Det som ju nu är solklart är att vi inte i Finland och inte i Europa kan lita på pensionärernas, inte heller på de yngres, omdöme. Vi väljer våra beslutsfattare som har tillgång till all expertis på området. Vi måste lita på dem.
När bomberna faller är ateisterna påfallande få i skyttegravarna, brukar det heta. På samma sätt ser vi att många av dem som vanligtvis högljutt kritiserar ”allsmäktiga gammelmedia” i kristider söker sig just till de mest etablerade informationskällorna.
På HBL märker vi konkret att det finns ett enormt sug efter nyheter just nu. Folk vill veta mera om covid-19. De vill veta allt. Dygnet runt.
På en vecka ökade antalet läsare av HBL:s digitala innehåll med hela 200 procent, enligt både egen statistik och den från sälj- och marknadsföringsbolaget Kärkimedia. Enligt Kärkimedia har Vasabladet ökat sin digitala trafik med 40 procent, Aamulehti med 63 procent, Satakunnan Kansa med 112 procent och Hämeen Sanomat med rekordhöga 265 procent.
För HBL:s del ser vi också att det kommer betydligt fler läsare från Sverige, närmare 60 procent mer än normalt. Språket avgör förstås då svenskar vill jämföra åtgärderna i sitt hemland med vad som sker i Finland, men de fina siffrorna visar också att det finns en beställning på det vi gör.
En pandemi innebär en allvarlig risk för en stor andel av världens befolkning. Många kommer att insjukna, en del kommer att dö. Företag, kommuner och länder kommer att påverkas.
Och det är mediernas uppgift att berätta vad som händer.
Dagligen balanserar vi journalister mellan att å ena sidan försöka stilla läsarnas informationshunger och å andra sidan tillmötesgå behovet av också annat innehåll än coronarelaterade nyheter.
Vi vill varken bidra till någon hysteri eller tona ned allvaret, inte uppvigla till myndighetsmotstånd eller uppmuntra till civil olydnad. På inget sätt vill vi riskera att förvärra läget utan bistå med fakta, hopp och tips som kan underlätta vardagen.
Vårt viktigaste uppdrag är att fortsätta ställa kritiska och svåra frågor och värna om att demokratin inte äventyras, oberoende av hur snabbt beslutsfattarna agerar. Vi måste sträva efter att få klarhet i vad nya regler innebär för var och en och för vårt land, och vi måste kunna röra oss överallt i samhället för att kunna rapportera om vad som pågår ute i samhället.
Journalister har ett samhällsviktigt uppdrag. Men det betyder inte, vilket många tycks tro, att medierna har en skyldighet att erbjuda en samhällsservice som är gratis.
Kritiken från läsarhåll, främst på sociala medier, mot att HBL förutsätter en prenumeration för att man ska få tillgång till allt vårt digitala innehåll, tyder på att många ser på medierna som ett slags myndigheter med ansvar att hålla medborgarna upplysta och informerade under osäkra tider.
Det kravet är både orealistiskt och orimligt.
Ingen utgår från att det är okej att plocka på sig en tidning – eller andra produkter – i närbutiken utan att betala. Varför måste då ett journalistiskt innehåll på en sajt eller i en app vara gratis?
Förutom skattefinansierade Yle finns inget annat mediehus med lagstadgad informationsskyldighet. Endast då beredskapslagens paragraf 126 så kräver, publicerar HBL och andra etablerade medier myndighetsinformation i oförändrad form utan ersättning som ”snabbt måste nå hela befolkningen eller befolkningen inom ett visst område för att syftet med denna lag ska nås.”
Visst, vissa medier gör PR-kupper för att tillmötesgå den icke betalande kören. Till exempel Dagens Nyheter lyfte på sin betalvägg som en grandios gest när coronakrisen trappades upp och Helsingin Sanomat följde snabbt i DN:s kölvatten.
På HBL resonerar vi så här: En stor del av de artiklar som handlar om coronaviruset är öppna, med ambitionen att sprida korrekt och allmännyttig information om dagsläget, men det finns också fördjupande artiklar och unika vinklingar som är förbehållna våra prenumeranter.
Vi har, tillsammans med våra systertidningar Västra Nyland, Östnyland och Hangötidningen, valt att hålla fast vid vår affärsstrategi: att god journalistik måste få kosta.
Pålitliga nyhetsmedier behövs. Och nyhetsmedierna behöver prenumeranter för att kunna sköta sitt uppdrag. Under den här pandemin, under nästa och under tiden där emellan.
”Dagligen balanserar vi journalister mellan att å ena sidan försöka stilla läsarnas informationshunger och å andra sidan tillmötesgå behovet av också annat innehåll än coronarelaterade nyheter. ”
SUSANNA LANDOR
Chefredaktör och ansvarig utgivare