Pengarna eller livet – morbid matematik
Coronakrisen ställer oss inför livets stora frågor: vad är ett människoliv värt? Har vi en exitstrategi? Dröjer svaren kan det vara ”game over” för samhällsekonomin.
Då liv och död står på spel mister allt annat sin betydelse. Matti Nykänens verbale broder inom tungviktsboxning, Mike Tyson, har sagt: ”Alla har en plan tills man får en smäll på käften”. Militära strategiker vet att ingen plan överlever den första kontakten med fienden: strategier mister sitt praktiska värde, anpassningsförmågan och kampviljan avgör.
Drastiska politiska åtgärder minimerar risken för att fler än nödvändigt avlider av covid-19. Nu tar det svåra vid: en långsiktig plan som innefattar mer än brandsläckning. Att fortsätta skjuta från höften innebär potentiellt ekonomiskt självmord. Var ligger brytpunkten där de drakoniska smittskyddsåtgärderna kostar mer än de smakar, i form av massarbetslöshet, förlorad välfärd, sviktande pensionssystem och utplånade sparkapital? Faller ekonomin ihop drabbas nämligen också vården, samtidigt ökar den psykiska ohälsan och självmordsfrekvensen.
Valet står inte mellan att låta viruset ha sin gång för att snabbt återgå till livet som det var, eller att på obestämd tid stänga ner hela landet och platta till kurvan. Diskussionen måste nyanseras. Hur effektiv är strategin, är den rätt dimensionerad? Blir helhetseffekten rimlig, i termer av förlamade investerings- och konsumtionsbeslut? Och hur stryktålig är vår politiska kultur, när tappar den legitimitet?
Inom hälsoekonomi beräknas kostnader per kvalitetsjusterat vunnet levnadsår för varje vårdinsats. Det är makaber matematik som tillgrips vid krislägen med mål att rädda så många goda och friska levnadsår som möjligt.
Den demokratiska processen befinner sig i undantagsläge. Regeringen tar långtgående beslut vars efterverkningar vi får leva med i åratal. Blir avtrycken av covid-19 jämförbara med 1930-talets stora depression? Det menar Kerstin Hessius, tidigare vice chef för svenska Riksbanken och vd för Stockholmsbörsen, som harklar sig: ”Vi är i ett läge där vi befinner oss i ett 11 september varje dag”. Forskare och företrädare i svenska näringslivet instämmer.
Ännu är vi inte nödvändigtvis inne i efterkrigstidens allvarligaste ekonomiska kris. Men bit för bit äter sig coronakrisens politiska panikmanövrar igenom ekonomin. Konsekvensanalysen lyser med sin frånvaro. Är det för sent att ta modell av Sydkorea, som framgångsrikt har isolerat tydliga riskgrupper och låtit resten av befolkningen leva vidare nästan som vanligt?
Det handlar ingalunda om att ställa människoliv mot recession, möjligen depression, eller om att kompromissa med vår humanistiska samhällssyn. Extrem försiktighet och smittskyddsåtgärder sparar människoliv då riskernas omfattning förblir okända. Men vi kan inte heller blunda för den andra biten av nyttokostnadsanalysen: tillväxten och arbetstillfällena. Konkursvågor och massarbetslöshet skapar lidande, fattigdom och politiska spänningar. Försvinner skatteunderlaget tvingas vi senare plocka fram motorsågen och möblera om inom den kraschade välfärden. Då ekonomin trillar ner till källarnivåer tar de svagaste smällen.
Våra beslutsfattare står under galgen, inför en djävulsk alternativlek. Här och nu – coronasmitta – eller framtidens ekonomiska pest? Hur upprätta balans? Vi är bara i förberedelsefasen. Situationen kan bestå, rentav förvärras under en längre tid. Varje dag blir de ekonomiska konsekvenserna alltmer oöverblickbara. Är vi mentalt förberedda på bestående skador? Stänger man ner hela ekonomin på oviss tid kan hjulen fastna i dödläge. Näringslivet behöver besked, en politisk plan, någon form av en trovärdig tidpunkt för slutdatum och normalläge.
En ekonomisk baksmälla klarar samhället nog av. Men vår samhällsekonomiska kropp tål knappast nekros, lokal celldöd. Vi måste optimera och jämka så gott det går mellan smittspridning och samhällsekonomi. Lyckas vi hålla tre tankar i huvudet samtidigt: medicin, politik och ekonomi? Inför en dubbel kollaps, humanitär och ekonomisk, räcker inga krockkuddar.