Finsk-fransk Taubeafton

Över 40 procent av alla hushåll i Finland består av en enda person, enligt Yle. Så länge allt flyter på i gamla spår, behöver det inte vara något problem. Många har ett jobb (just nu kanske distansarbete), man kan ta en fika på stan med någon vän eller gå en kurs.

Som ensamboende i dessa exceptionella dagar upplever man starkt hur i princip alla sociala aktiviteter är avlysta.

På lördagskvällen får jag ett textmeddelande från vännen och kollegan Calle, som sedan ett och ett halvt år tillbaka bor i Paris. Vill jag, undrar han, skajpa med honom och sambon Titti?

Med gemensamma ansträngningar får vi upp en linje via Skype och kan se varandra via våra datorer. Calle och Titti, till vardags lärare vid Svenska skolan i Paris, häller upp franskt vitt vin och jag rödtjut från lokala monopolet.

– Mitt kostar säkert flera gånger mer än ert, påpekar jag och minns gastronomiska höjdpunkter i den franska huvudstaden.

Livet i Paris är dock tufft dessa dagar. Varje gång Calle och Titti lämnar lägenheten måste de ha med sig ett dokument, där de kryssat i vad de ska göra av tillåtna alternativ samt signerat med namn och datum.

– Det kan handla om att gå till mataffären eller på en promenad. Har du inget intyg kan polisen på plats utfärda böter, berättar Calle.

Vi skålar, trots allt, genom cyberrymden och jag försöker förgäves sno åt mig några chips från Tittis burk.

– Skulle det passa med litet hemlandstoner? undrar jag så och klär på mig gitarren.

Taube är mästare på att lyhört skildra stämningar. De första fyra verserna är, precis som världsläget nu, dystra: Krig och politik drar nöd och sorg till mitt hus, klagar handelsmannen. Men i femte och sista versen spirar ett hopp – något vi just nu knappast kan få nog av. Visans ego springer över ängen och möter lilla Karin, på väg till brunnen.

Och då ropar hon till mig, ja på blommande stig: Se, här är den sköna sommaren som jag har lovat dig!