Det enda jag vill hälsa till mitt framtida jag från en osäker tid är: Håll käften! Du var inte här! Man kan inte stiga ner i samma coronapandemi två gånger och du vet fortfarande inte hur en elefant ser ut!
ESSä Det akuta behovet att förstå coronakrisen borde vara en intellektuell och empatisk övning i att begrunda och ifrågasätta olika förhållningssätt.
Kulturchef Fredrik Sonck skriver om sex olika sätt att förhålla sig till coronakrisen,
Ifabeln om de blinda männen och elefanten grälar sex herrar om hur en elefant ser ut. De har alla olika förhandsuppfattningar och då de till sist trevar sig fram till en livs levande elefant får alla sina egna teorier bekräftade. Den första vet att en elefant är en hård vägg (han står med händerna mot elefantens sida), den andra vet att en elefant är en stor orm (han har fått tag i snabeln), den tredje vet att en elefant är som ett vasst och farligt spjut (han har fått tag i en bete), den fjärde vet att en elefant är ett träd (han har fått tag i ett ben), den femte menar att en elefant är som en matta, kanske en flygande matta (han har fått tag i ett öra). Den sjätte fnyser och undrar varför de övriga gör så stort väsen av en gammal repstump (han har fått tag i svansen).
Sensmoralen handlar förstås om vår begränsade förmåga att helt och fult begripa verkligheten: alla är vi blinda män, allt vårt sökande är ett tafatt trevande som vi emellanåt avbryter för att göra tvärsäkra utsagor om det vi tror oss veta.
Också då verkligheten inte uppenbarar sig i elefantformat är den svår att få grepp om. Enskilda iakttagelser om coronaviruset kan vara hur korrekta som helst, men ändå bedrägliga, också för experter.
Ett sätt att bättra på sin förståelse av ett fenomen kan vara att bejaka olika iakttagelser ur olika perspektiv. Förstås får man inte vara arrogant nu heller: summan av perspektiven är inte nödvändigtvis sann – en elefant är till exempel inte en ormspjut-matta.
Men öppenhet för ett fenomens olika aspekter kan trots allt vara en början: ett sätt att i en sokratisk mening lära sig mer om vad man inte vet.
I fråga om coronakrisen – som i hög grad handlar om moral, och inte enbart om kunskap – tänker jag att mitt akuta behov av att förstå det som sker borde vara en intellektuell och empatisk övning i att begrunda och ifrågasätta olika förhållningssätt.
Det finns förstås betydligt fler än sex sätt att närma sig krisen, men här nöjer jag mig med just så många.
Det historiska perspektivet
För sjuhundra år sedan härjade digerdöden och var tredje europé dukade under. I alla tider har mänskligheten tampats med farsoter, under merparten av historien utan att ens känna till nyttan av att tvätta händerna. I Finlands historia har vi hungersåren 1867–68 då 8 procent av befolkningen svalt ihjäl. Inbördeskriget krävde kring 30 000 människoliv, spanska sjukan 25 000, vinterkriget dryg 20 000, fortsättningskriget nästan 60 000. Och då hade vårt land ett jämförelsevis tursamt 1900-tal.
Coronakrisens historia är ännu inte skriven. Mycket tyder ändå på att traumat efter farsoter blir mindre än traumat efter krig, i synnerhet inbördeskrig. Med säkerhet kan vi också säga att ju vidare tidshorisont man väljer, desto mindre unik kommer coronaepidemin att te sig. Då krönikan om vår tid skrivs om hundra år är det mer sannolikt att pandemin blir en bisats i berättelsen om klimatkrisen än tvärtom – det är åtminstone min gissning.
Varning: Visst, lidandet är lika gammalt som livet. Coronaepidemin är inte ett existentiellt hot mot mänskligheten, men nog mot den enskilda människan. För den som insjuknar allvarligt eller drabbas av sorg är det historiska lidandet en klen tröst och inget som vi andra kan anföra som lindring.
Det naturvetenskapliga perspektivet
Om vi på en handfast, om än delvis mikroskopisk, nivå vill förstå coronaviruset kan vi vända oss till naturvetenskapen. Ekologi och evolutionsbiologi kan förklara hur virus och andra farsoter med jämna mellanrum uppkommer i populationer, att de är en naturlig aspekt av livet. Matematik och statistik kan förklara hur virus sprids, den medicinska vetenskapen hur de påverkar organ och organismer. Den som vill veta mer om framtida vacciner kan fördjupa sig i immunologi, genetik och biokemi.
I vissa avseenden kan naturvetenskapen ge goda svar, i andra avseenden kan den med hygglig precision säga vad den inte vet, vad som är osäkert och vilka nya frågor vi kunde ställa. Utan naturvetenskapliga landvinningar skulle vi vara betydligt värre ansatta av pandemin. Naturvetenskapen har också, åtminstone på sikt, förmågan att producera de hjälpmedel vi behöver.
Varning: Naturvetenskapen är dålig på att adressera viktiga aspekter i kristillvaron: att hantera känslor av rädsla, ångest, oro och sorg; att främja solidaritet, kollektiv beslutsamhet och motverka egennytta; att hantera etiska frågeställningar. Ibland kan naturvetenskapen drabbas av hybris och till exempel reducera människans emotionella och etiska verklighet till frågor om signalsubstanser, hormoner och neurologi. Då får man be den lugna ner sig lite.
Det socialpsykologiska perspektivet
Coronakrisen är viral också i internetålderns digitala bemärkelse. Genom sociala och traditionella medier har krisen drabbat oss alla, även om de flesta inte infekteras av själva viruset.
I fråga om krishantering brukar man tala om faser: chock, reaktion, anpassning och nyorientering. Ibland också om olika strategier för att hantera det svåra som tränger sig på: ilska, förnekelse och förhandling, till exempel.
Även om man inte ska överdriva dramatiken – de flesta verkar trots allt agera ganska nyktert – kunde man ändå säga att vi som kollektiv befinner oss i en slags reaktionsfas då vi fortfarande försöker hitta sätt att förhålla oss till kristillståndet. Vi är alla skakade, men våra individuella reaktioner tar sig olika uttryck och infaller i olika takt. Då en del reagerar dramatiskt (Stäng allt! Hamstra! Förbjud, förbjud, förbjud!) kan andra vara inne i faser av förnekelse (det är som en influensa; jag som är frisk kan leva mitt liv som vanligt) eller förhandling (sjukdomsbekämpningen gör större skada än sjukdomen).
Kanske finns det situationer där en viss reaktion också är rationell – säkert finns det situationer då samma reaktion inte är det. Gjorde vi en gallup i dag skulle de flesta svara att de reagerar mer rationellt än majoriteten. Men kanske borde vi hellre vara så pass ödmjuka att vi medger att ingen av oss betraktar det som sker utifrån. Kanske borde jag vara försiktig med att avfärda mina medmänniskor som hysteriska idioter eller aningslösa mähän bara för att de reagerar annorlunda än jag?
Varning: Coronaviruset bryr sig inte ett skvatt om att det trendar på Facebook. Det har inga känslor, ingen vilja, inget syfte. Det läser inte den här texten. Dess spridning beror på de handlingar vi utför med våra kroppar, från handtvätt till isolering. Och ja, objektivt sett finns det effektiva handlingar för att begränsa spridningen, lika väl som ineffektiva handlingar, kontraproduktiva handlingar och handlingar som mest är snuttefiltar.
Det ekonomiska perspektivet
Ett människoliv är ovärderligt, heter det. Ändå finns det en prislapp på intensivvårdsplatser, respiratorer och
vaccinutveckling. På någon nivå kalkylerar samhället alltid med kostnader och säger också under normala omständigheter att vissa liv är för kostsamma att rädda. Teoretiskt sett vore det möjligt att stänga ner samhället för att begränsa också vanliga influensor – som även skördar ovärderliga människoliv. Likaså vore det möjligt att magnetröntga hela befolkningen varje halvår och upptäcka fler cancerfall i god tid.
Alla samhällen har gränser för vad vården får kosta. Också i nuläget finns de som ifrågasätter om undantagstillståndet är för drakoniskt och den frågan måste få ställas. I spåren av den ekonomiska kris som är under uppsegling drabbas inte bara rika aktieägare utan också helt vanliga människor. Indirekt kommer viruset att skörda offer genom arbetslöshet, depressioner, familjevåld, missbruk och självmord.
Det ekonomiska perspektivet ställer grupper mot varandra. Det går inte att undvika, och hur mycket vi än talar om att man inte borde relativisera är det just det som samhället alltid gör, och är tvunget att göra.
Varning: Det är frestande att tänka sig att utmaningen är att hitta den rationella kalkyl som minimerar det totala lidandet. Tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Verkligheten är för komplex. Begrepp som lidande och rättvisa är för svåra att kvantifiera. Människor är för mänskliga. Moral är för moraliskt. Det går att föreställa sig en situation där en perfekt rationalitet säger att det minsta lidandet och de lägsta kostnaderna uppstår genom isolering utan vård för en grupp smittade, för att själva vårdsituationen skulle innebära en risk för smittspridning. Men räcker det att kalkylen är objektivt riktigt för att den ska vara moraliskt godtagbar?
Det politiska perspektivet
Hur samhället bemöter coronaepidemin är en politisk fråga. Det finns expertis att luta sig mot, men det som är epidemiologiskt bäst, är inte nödvändigtvis det ekonomiskt, psykologiskt eller socialt bästa. Till och med experter från samma fält kan säga olika saker.
Helhetsansvaret – att väga olika risker, kostnader och mänskliga friheter mot varandra – kan bara åläggas de styrande politikerna. Eller rättare sagt: vår demokrati har inte gett politikerna mandat att flytta ansvaret till någon annan.
Utan tvekan fordras stor integritet av vår regering och riksdag just nu. Folkopinionen kan kräva antingen mer drakoniska eller mindre strikta åtgärder än vad som egentligen skulle krävas. I en representativ demokrati ska politikerna veta mer och tänka djupare än gemene man, men det är klart att den allmänna opinionen ändå kan bli en faktor som påverkar beslutsfattandet – också på ett sätt som inte är önskvärt. Demokratin är inte felfri, och i coronakrisens spår går det att se hur en del önskar att ”experterna” ska diktera besluten, medan andra tänker sig att en gnutta kinesisk diktatur skulle vara till nytta.
Men sakta i backarna! Demokratin har vissa superkrafter. En diktatur har aldrig ett moraliskt mandat att utöva makt, inte ens då maktutövningen i sig är rimlig. I en demokrati, däremot, har vi som medborgarna gett de styrande ett moraliskt mandat att styra. Det innebär att vi också på vår gräsrotsnivå ha förväntningar på varandra att anpassa oss till exceptionella beslut, inte för att makten är hotfull utan för att ansvaret i en demokrati till en liten del också är mitt och ditt, liksom makten också är min och din.
Varning: Det är rimligt att förvänta sig solidarisk anpassning, inte att människor ska sluta ifrågasätta. I krissituationer kan kritiken mot fattade beslut ibland verka hotfull, men detta är en naturlig del av den demokratiska diskussionen – ja, kritik borde ses som något värdefullt. Vi ska minnas att det var bristen på möjlighet att ifrågasätta som på ett avgörande sätt bidrog till smittspridningen i epidemins kinesiska barndom.
Det kulturella perspektivet
Coronakrisen rubbar vår världsbild. Stora, dramatiska tragedier äger rum varje år, men väldigt få tvingar hela världen att omvärdera tillvaron. Dessvärre är nya krig, flyktingkriser, börskrascher, storolyckor och terrordåd händelser som vi förväntar oss ska inträffa då och då. Det är hemskt, men världen och vardagen rullar på för oss som inte är direkt drabbade.
Ett fåtal händelser är av sådan magnitud att de omformar vårt mentala kulturlandskap. Efteråt finns inget normalläge att återgå till, bara ett nytt normalläge att hitta. Det är som om en ny tideräkning börjat.
Kanske är det för tidigt att säga att coronapandemin är en sådan händelse, men mycket talar för att vi får gå tillbaka till terrorattackerna den 11 september 2001 för att hitta något mer omvälvande. Innan det var det realsocialismens fall i Östeuropa 1989–91.
Varning: Jordbävningen i det mentala kulturlandskapet ställer många frågor i ett nytt ljus. Coronapandemin har osäkrat framtiden, och då den småningom börjar klinga av kommer frågan om vilken framtid att vara mer öppen än på flera år. Många svar kommer att erbjudas. Vissa kommer att väcka hopp, andra oro.
Till sist
En del av oss kommer att dö av covid-19. En del av oss kommer på sin höjd att få lite halsont. En del kommer att finna sina liv och sina privatekonomier slagna i spillror; andra kommer ha funnit djupare relationer med sina närmaste. För många kommer den här tiden att präglas av helt andra tragedier, sådana som inträffar i alla tider. För en del kommer den här tiden att lämna spår av lycka, trots allt. Människor kommer att bli kära. Barn kommer att födas. Björkarna utanför fönstret kommer att få löv.
För en del ska viruset, direkt eller indirekt, orsaka sår som aldrig kommer att läka helt. För andra ska minnet av coronaepidemin om några år vara ett blekt ärr bland andra i minnets rynkiga hud. Och oberoende av vilket kommer de flesta av oss att ordna våra livsberättelser så att också det vi inte förstod och det som var oöverskådligt och paradoxalt får en struktur. Våra framtida jag kommer att vara odrägligt efterkloka, för tiden ger de flesta stora skeenden en logik och en följdriktighet som aldrig fanns där och då.
Det enda jag vill hälsa till mitt framtida jag från en osäker tid är: Håll käften! Du var inte här! Man kan inte stiga ner i samma coronapandemi två gånger och du vet fortfarande inte hur en elefant ser ut!
❖❖❖