En tågresa under fredskris
På bokhyllan i mitt barndomshem fanns ett fotografi av min faster, en tonåring med tjockt, lockigt hår. Då fotografiet togs gick Anna-Brita i läroverk i staden, som en av de första i sin släktkrets, och i brev från fronten uppmanade min far sin lillasyster att njuta av stadsliv och biobesök – detta som tröst efter att deras far stupat som 39-åring. Något år senare dog även hon i den sjukdom som då grasserade, lungsoten.
När jag på 1990-talet gjorde intervjuer om arbete i min hembygd berörde några av informanterna min fasters död: en kvinna berättade att hennes för tidigt födda barn lades i samma grav eftersom detta hände under en vinter då tjälen gick djupt; en annan sade att hennes dotter dog samtidigt som faster; en tredje omtalade en stilig bekantskap.
Hur fick hon smittan? Min mamma, uppvuxen i samma by, berättade om något som hon hört: det påstods att en stilig yngling som evakuerats från Lappland och som min faster umgicks med hade smittat henne. För mig började detta påstående framstå som en rimlig förklaring. Lite senare frågade jag dock Anna-Britas syster och svåger om just det här, men ingendera av dem påtalade bekantskapen med den utifrån kommande ynglingen. Av allt att döma var detta ett rykte som de närmaste inte kände till eller inte satte tilltro till.
För min mor var kontakterna med de evakuerade viktiga. Redan 1945 gjorde hon som tonåring sin första längre tågresa, till vänner i norr, och hennes berättelse om denna resa har fastnat i mitt minne. Då återhämtade sig landet efter år av krig och samhället hanterade en så kallad fredskris, det vill säga de problem som uppstod när en ny vardag väntade efter det katastrofala. Det fattades beslut om att jorden skulle delas och de som lämnat gårdar i avträdda områden tilldelades ny jord. Med en lag om jordfördelning lindrades effekterna av fredsslutet och också hemförlovade soldater kunde få hjälp att etablera småbruk. Men allas försörjning kunde inte tryggas – medan en karelsk jordbrukare erbjöds ny jord i väst sades det att romska grupper förlorade hela socknar, det vill säga de områden i vilka de idkat gårdfarihandel och annan rörlig försörjningsverksamhet.
Under mellankrigstiden var det många som förespråkade småbruk, till en del i avsaknad av andra försörjningsformer, men också med stark ideologisk underton. Även under senare tid har en specifik företagsform förespråkats på liknande sätt och nu drabbas många småföretagare av den kris som vi lever i. Också i dag krävs hela socknar för att hålla företag i rörelse, men hur ska försörjningen tryggas utan att nya sociala klyftor uppstår och äldre vidgas? Och kommer sjukvårdarna att tilldelas extra jord?
Min faster dog i en snabbt framskridande lungsot. Detta skedde, vilket ett besök på kyrkogården ådagalägger, två år efter den vinter då de evakuerade vistades i byn. Några meter från hennes grav restes på 1990-talet en gravstod för de evakuerade, flyktingar från Lappland, som dog under sin tid i sydligare landskap. På minnesmärket listas många barn, liksom i dag var de yngsta av flyktingarna utsatta och när allt kommer omkring var alla dessa människors öden sammanlänkade.
”Samhället hanterade en så kallad fredskris, det vill säga de problem som uppstod när en ny vardag väntade efter det katastrofala.”