Samma vi-anda för klimatet?
Koldioxidnivåerna sjunker och känslan av att vi alla sitter i samma båt har väl aldrig varit starkare än nu. Kanske behövde vi det här?
Jag kan inte låta bli att tänka på hur snabbt allt gick.
Från att ha promenerat till kontoret varje dag, slängt i mig lunchen på lunchrestaurang utan några tankar i världen om baciller och dagligen trängts med människor på stan utan bekymmer.
Till att nu på morgnarna sätta mig i läsfåtöljen för att delta i morgonmötet hemifrån, förtära lunchen hemma, ja, göra i princip allt hemma för att undvika smittorisk.
Vardagen i Helsingfors är långt ifrån vad den brukar vara. När jag går ut en tidig morgon mitt i veckan är Mannerheimvägen nästintill tom på trafik. Det känns nästan lika folktomt som det brukar vara på midsommar, och midsommaren kunde inte vara mer avlägsen.
I min desinfektionsmedelsdoftande närbutik kommer jag på mig själv med att be om en lott genom plexiglaset – bara för att råda bot på tristessen. Jag vinner inget.
Att bli fast här som det är nu känns klaustrofobiskt. Borde jag ha gjort som många andra har gjort, och flytt till Österbotten och glesbygd?
Nja, vänta nu. Det är inte meningen att livet ska fortsätta som vanligt. Det finns trots allt orsaker till åtgärderna som regeringen tar för att stävja smittspridningen.
De skiljer sig stort från vårt västra grannland – där man fortfarande förra helgen åkte till Åre på afterski. Även om vi ännu inte vet med säkerhet vilket det bästa tillvägagångssättet är för att hantera smittan, är det knappast att låta den sprida sig ohejdbart. Men, den som lever får se.
En sak som dock är säker är att kringskärningarna kommer att skapa mycket lidande för många – inte minst ekonomiskt.
Ändå känns det som att vi i Finland har ett starkt förtroende för både åtgärderna och de motiveringar som ligger bakom. Det verkar som att det utöver att vi duktigt följer direktiv finns en väldigt stark vi-anda – nu bekämpar vi viruset tillsammans.
Vi går i frivillig karantän, vi jobbar och pluggar på distans, vi reser inte i onödan. I stället gör vi annat: går på promenader (tyvärr inte alltid med säkert avstånd till andra), håller oss inomhus och rensar ur skåpen därhemma. Ja, bland annat Österbottens Tidning rapporterar om rusning vid återvinningsstationerna.
Vi verkar återvinna vår plast mer än någonsin.
Kanske vi som samhälle behövde det här? Inte kanske viruset, men nedtrappningen det orsakade. Och känslan av att vi sitter i samma båt – den kunde vi ta med oss i andra kamper än den mot viruset.
Rapporter om positiva effekter av vår minskade mänskliga aktivitet syns nämligen över hela jorden. I flera länder har utsläppen minskat drastiskt och luftkvaliteten förbättrats avsevärt.
I Venedig, som har drabbats hårt av coronakrisen, vittnar lokalbor plötsligt om att fiskarna har återvänt till kanalerna. Vattnet är plötsligt klart. Inte grumligt efter tusentals turistgondoler.
Vi ser nu hur snabbt en förändring kan ske med hjälp av politiskt ingripande. Hur mycket klimatmässigt ohållbart skulle vi inte ha kraft att ändra på om vi kände oss i nöd?
Vårt samhälle är uppbyggt på tillväxt. Men vår värld är inte det.
”Hur mycket klimatmässigt ohållbart skulle vi inte ha kraft att ändra på om vi kände oss i nöd?”