Hur klarar Republiken Finland rättsstatsprincipen?
SAMHäLLE Det var alldeles av en händelse jag råkade få nys om en fruktansvärd berättelse. Den handlar om myndigheters godtyckliga beslut och oförmågan att sedan rätta till orätten.
Händelseförloppet är till den grad illasinnat, att förfarandet inte kan förstås på annat sätt än genom myndighetens och den enskilda tjänstemannajuristens uppsåtliga avsikt att visa sin makt och skada en företagares utkomstmöjligheter
Historien handlar om ett litet rederi, som i ett upphandlingsförfarande har blivit underleverantör till ett kontrakt på transport av jordmassor kring det stora bygget av Stockholms nya omfart från Kungens kurva i söder, under Mälaren och fram till Häggvik i norr. Det är ett jätteprojekt, som skall vara färdigt 2026. Av sträckningen går 17 kilometer genom tunnlar. Det finns alltså mycket att transportera bort.
För att i normal ordning klara sig ansökte rederiet om handelsfartygsstöd. Det borde inte ha varit någonting underligt. Det finns en gemensam marknad för havstransporter, men det visar sig att just ordet havstransporter skapar häpnadsväckande svårigheter bland dåvarande Trafikverkets (senare Traficom i en lite annorlunda sammansättning) tjänstemän.
Den 29 november 2018 meddelar Trafi att man överväger att inte bevilja rederiet sjöfartsstöd eftersom det inte uppfyller sjöfartens krav (”Ei täytä meriliikenteen vaatimuksia.”).
I diskussionerna med Trafi pekar tjänstemännens ordval på allvarliga brister i den juridiska kompetensen. Enligt Trafis jurist hänvisar ordet ”meriliikenne” till verksamhet på haven, inte till verksamhet på insjön Mälaren. Trafis jurist har naturligtvis fel. I bland annat Europeiska rådets förordning 3577/92, införd i vår lagstiftning, heter det i den engelska texten ”maritime transport”. I den svenska versionen heter det sjötransport. I den finska ”meriliikenne”. På samma sätt heter det merivoimat, sjöstridskrafterna, vilket alltså inte ens i Traficoms krumelurer kunde betyda att ett örlogsfartyg med svensk besättning borde röra sig enbart på insjöar.
Juristen har också den utomordentliga fräckheten att beteckna den svenska texten om stöd för sjötransporter som en ”översättning”. Enligt finsk lag är lagtexter på svenska och finska lika berättigade. Detsamma gäller naturligtvis också EU-lagstiftning. Att i överlägsen stil vifta bort ett gällande juridiskt argument med en fullständigt felaktig anmärkning antyder osakligt och ansvarslöst beteende – under tjänstemannaansvar.
Rederiet fick således inget av det tvådelade sjöfartsstödet 2018. Traficom vägrar i februari 2019 att ompröva beslutet. Rederiet har inlämnat besvär till förvaltningsdomstolen i Åbo i mars 2019 och ett kompletterande besvär i september 2019. Det säger sig självt att Traficom i sina inlägg till förvaltningsdomstolen bondnekar. En myndighet kan ju aldrig ha fattat ett felaktigt beslut.
För den drabbade ser följderna ut så här: I december 2019 sägs besättningen på ett av rederiets fartyg upp. Fartyget registreras därefter på Cypern. Företaget befinner sig i mars 2020 i en likviditetskris. Fartyg nummer två säljs och ytterligare 8–10 arbetstillfällen går förlorade. Det tredje fartyget flaggas om för en ny besättning.
Allt det här sker medan företagaren väntar på att förvaltningsdomstolen ska klara av att översätta termerna maritime transport, meriliikenne och sjötransport. Förvaltningsrätten meddelade just att den behövde ytterligare tre månader för att bläddra i pappren.
En följdfråga som inställer sig är hur ser ersättningsskyldigheten ut i ett sådant här fall? Det finns en lag om det? Villkoren stipuleras på Statsrådets hemsida enligt följande: ”För att skadestånd ska kunna utdömas krävs att ersättningsskyldigheten konstateras. Ersättningsskyldigheten kan grunda sig på oaktsamhet eller strikt ansvar. Med oaktsamhet avses att myndigheten på ett klandervärt sätt har begått ett fel eller en försummelse, som har lett till skadan. Med strikt ansvar avses en skadeståndsskyldighet som är oberoende av oaktsamhet, där det är tillräckligt att myndigheten har agerat på ett sätt som lett till skadan.”
Och ännu en obehaglig fråga. Börjar förvaltningsdomstolens domare darra på manschetterna när det plötsligt står inför det obehagliga valet att försvara medborgarens intressen mot en – i det här fallet – förtryckande del av statsapparaten?
Vi har skrivit och talat mycket om Polen och Ungern och om rättsstatsprincipen. Hur klarar Republiken Finland det testet?