Samspel som gör skillnad
”Att åldersrasism (och könsdiskriminering) inte syns i vår statsapparats ansikten utåt, och synbarligen inte heller florerar värre i väljarkåren, är att applådera eftersom diversitet är en rikedom.”
I skrivande stund applåderar de flesta, oavsett ideologiska och socioekonomiska skiljelinjer, regeringen Marins och president Niinistös agerande i coronastormens öga.
Ingen vet hur allt kommer att te sig i backspegeln, och vi får nog höra allt fler avvikande röster på vägen, men åtminstone initialt imponerades många. Fast nu handlar det ju inte bara om statsministern och presidenten utan om ett kollektiv, en samhällsapparat, vari Sanna Marin och Sauli Niinistö är spjutspetsar eller centrala lagdelar – anfallare eller försvarare, bedöm själv – och inte ensamvargar.
Precis det är alltid grejen också inom idrotten. Att få till kompletta lag med habila aktörer i bakgrunden, rollspelare och ledande spelare – team där lagets delar kompletterar varandra så att ett plus ett blir tre.
Vad som sticker ut i ”Team Finland”, utöver annat, är åldersskillnaden mellan de ledande pjäserna Marin och Niinistö: nästan fyrtio år. Att åldersrasism (och könsdiskriminering) inte syns i vår statsapparats ansikten utåt, och synbarligen inte heller florerar värre i väljarkåren, är att applådera eftersom diversitet är en rikedom. Det gäller också sport, även om elitidrottarna i de flesta grenar utom typ golf, segling och skytte är unga – eller purunga som i konståkning eller gymnastik.
Sanningen (läs: inställningen) är ändå i många fall en annan. Hur ofta hör man inte besserwissrar ropa att den ena eller andra idrottaren redan är för gammal och kaputt? I de flesta sporter är trettio något av en vattendelare då man i stort anses ha gjort sitt. Och visst, fysiskt kan man ju ha nått sin topp. Men vikten av fysik varierar från gren till annan, och mycket – eller mer – kan kompenseras genom tillsatser av rutin och lurighet. Långt efter de trettio.
Ta lagsport, där erfarenhet och förmåga att tillägna sig taktik och rävspel – att göra de rätta sakerna på träning och i matcher – är värt sin vikt i guld. Minns tiden då jag på förekommen anledning kollade lite extra på ligabandy och jämförde ärrade IFK-maestron Mika Mutikainens agerande på mittfältet med hans färske parhästs. Ungtuppen (min son) besatt potentialen men räven ”Muti” förmågan – den satt i ryggraden – att listigt finanpassa sitt spel till spelfrekvensers och matchbilders finstilta krav. Samma fenomen på professionell elitnivå: Kaapo Kakko är en av NHL:s största talanger men har kopiöst att lära sig innan han gör konstant nytta i spelet fem mot fem.
Slutsatsen? Den som dragits av durkdrivna företagsledare och lagspelsmanagers i alla tider: definiera funktioner och roller och rekrytera mångsidigt. Så att alla egenskaper och styrkor som behövs för att nå mål blir tillgängliga. Ungefär som Jukka Jalonen med Lejonen eller Markku Kanerva med fotbollslandslaget. Exempelvis ”Rives” trupper som gav EMbiljetten bestod av lirare med iögonenfallande variation i både kvalifikationer, etnicitet, språk och ålder. Lite som ”Team Finland” med Marin och hennes stab i par med Niinistö.
Hög tid ta till sig att idrottslag och arbetslag med störst potential består av något såväl vasst och vigulant som grånat och garvat.