Det finns massor av undermålig barnlitteratur – men också guldkorn
Pia Ingström har läst en stor mängd dåliga finska barnböcker som har uppfostran och politisk korrekthet som enda syfte.
För fem år sedan intervjuade jag den norska författaren Gro Dahle. Vi talade om hennes och Svein Nyhus bilderböcker Sinna mann och Akvarium, som handlar om vuxnas aggression och psykiska sjukdom sedda ur barnets synvinkel. Dahle talade om bilderboken som en kombination av poesi och teater, om bokuppslaget som ”scenografi med skådespelare, dekor, ljussättning. Man betraktar ett uppslag, vänder blad – och så oj! en ny scen, och en ny scen...”.
Tyvärr har jag förgäves letat efter den här estetiska dynamiken i väldigt många dåliga finska barnböcker under den gångna vintern. Orsaken är att jag var med i juryn för Punni-priset som utdelas av Barnboksinstitutet i Tammerfors, till ”en inhemsk författare av barn- eller ungdomsböcker för antingen en stark debutbok eller ett verk som djärvt introducerar ett nytt tema”. På grund av den här avgränsningen var den överväldigande majoriteten av kandidaterna finska, bara enstaka finlandssvenska fyllde kriteriet den här gången. Priset har fått sitt namn efter huvudpersonen i en berättelse av barnboksförfattaren Kirsi Kunnas, haren Punni som är annorlunda än andra och måste kämpa för att bli accepterad.
Det dåliga var riktigt dåligt
En sådan kandidatuppställning kan fylla jurymedlemmarnas postlådor med både det sämsta och det bästa i ett års bokutgivning för unga och barn. Det sämsta – och det finns mycket av det – är själsdöd politiskt korrekt tendenslitteratur utan vare sig textlig eller visuell finess, sedelärande historier så fulla av sensmoral att det inte finns utrymme för något annat, enfaldig gullighet och förenklad problemlösning i text och bild ...
Kort sagt: litteratur för barn och unga reducerad till banalt välmenande instrument, utan vare sig konstnärlig ambition eller genomtänkt pedagogik.
Urvalskriteriet debut/djärv sållar naturligtvis bort mycket av topparna av den finska barn- och ungdomslitteraturen, och många riktigt dåliga böcker utges också av stora etablerade professionella finska förlag. Alltför många finska ungdomsböcker har dessutom erbarmligt fula omslag. Till exempel en riktigt bra ungdomsroman som Johanna Hulkkos Suojaava kerros ilmaa, utgiven på det etablerade förlaget Karisto, har ett så frånstötande yttre att när jag lade ut samtliga kandidatböcker, ett femtiotal, för återvinning i vårt husbolags källare, så låg den kvar när alla andra gått åt.
Den finlandssvenska barn- och ungdomslitteraturen, utgiven av Schildts & Söderströms och Förlaget M, står sig lysande i jämförelse, inte minst vad gäller det visuella, från tryck till grafisk design och bilder. Förutom författarna och illustratörerna får vi tacka förlagens proffs för det här – och inte minst vår närhet till Sverige, som har en enastående rik och konstnärligt högtstående tradition av barn- och ungdomslitteratur.
Det som var bra var riktigt bra
Men naturligtvis hittade vi också – och var förbluffande överens om –
flera riktigt bra böcker som stack ut i berget av skräp. På samma sätt som god litteratur i allmänhet kan den goda barn- eller ungdomsboken vara bra på så många olika sätt. Rolig, spännande, oväntad, sorglig, utmanande, nydanande, experimentell, klassisk, vacker eller ful. (Se texten intill för att se vem som vann och vilka som fick hedersomnämnande!)
Charmerande rakt på sak är Eino Nurmistos Homopojan opas (”Handbok för homosexuella pojkar”) som ger vettiga råd om allt från hur man har säkert analsex till hur man berättar för mor- och farföräldrarna att man är homosexuell. Tyvärr måste den nog i dag, när homofobi odlas av den nya högern och religiösa mörkermakter, ses också som djärv. Upplysning kräver mod, det här är upplysningslitteratur av bästa slag och kan säkert vara till god hjälp.
Lika bra, men helt annorlunda, är Jens Mattsons (text) och Jenny Lucanders (bild) bilderbok Vi är lajon!, om två små vilda bröder som leker djungeldjur – tills den ena blir sjuk. Här samverkar texten och bilderna och ger varandra mångtydighet och djup. Vi ser de förtvivlade föräldrarna på sjukhuset, den friska broderns raseri över sjukdomens obegripliga allvar, den busiga leken i sjukhuskorridoren som rymmer både glädje och ångest. Det är nästan så man känner lukten av små överhettade barnkroppar just innan leken övergår i gråt. Slutet är sorgligt men erbjuder en utväg för barnläsaren att både förstå det värsta och hoppas det bästa.
I Vi är lajon! hittar jag det Barbara Bader kallar för ”the drama of the turning page”, och som Dahle beskrev så här: ”Varje uppslag måste
driva fram handlingen – det är teatern. Och samtidigt finns där det poetiska språket som ger rum för olika läsningar hos olika läsare. Barn läser det som är sagan, berättelsen, handlingsplanet – den vuxna går in i bilderna, också de språkliga bilderna, och ser att det finns undertexter, metaforer för andra ting, en helt annan upplevelse.” Det djärva temat är att också små barn kan bli så sjuka att de dör.
Bonusrekommendation: Brutal bild, finstämd helhet
En fin bok som tyvärr föll utanför tävlingen eftersom den utkom efter årsskiftet, men som jag annars gärna hade gett pris åt, är Katri Tapolas, Muhaned Durubis och Aya Chalabees Siinä sinä olet (”Där är du”). Boken är tvåspråkig, med text på finska och arabiska av Tapola respektive Chalabee. Huvudpersonen är en liten flicka som blir besviken över att lillebror får tala i telefon med pappa, men inte hon. Barnen är hemma med mamma, pappa är långt borta i ett annat land. Varför det är så går berättelsen inte in på, men separationen är ofrivillig och smärtsam.
Till slut ringer pappa på nytt, och rösten i telefonen möter barnets längtan och återskapar känslan av livsviktig närhet. ”Först av allt på morgonen, sist av allt på kvällen. Där är du och din lillebror. Ni finns i mina ögon och därför lyser min blick. Ni finns i mina tankar och därför är de ljusa. Därför kan långt borta vara nära. Därför kan man vara borta men tillsammans”, säger pappa.
Det som först chockerar mig i den här boken är bilderna – de är kraftfullt expressionistiska och kolorerade i dova färger, inte alls gulliga eller i mina ögon eleganta, i en stil mycket olik den nordiska bilderbokens. Brutalt fula, tycker jag först. Jag får titta en stund för att vänja mig och se kompositionen, dramaturgin som Dahle talar om, och mångtydigheten.
Här finns ett snällt tröstebudskap, men för den vuxna läsaren också en bild av migration, flykt, exil. Det är brutalt, och mycket konkret. Det är så här många barn måste leva, med telefonen eller datorn som livlina till mammor och pappor i fjärran land.
* Åsikterna i artikeln är mina egna, och de övriga jurymedlemmarna skall inte ställas till svars för dem. Däremot tackar jag dem för ett inspirerande samarbete, många nya insikter och ett av de mest substansinriktade jurymöten jag deltagit i. Barnboksinstitutets bibliotekarie Heidi Juopperi (ordf.), chefen för biblioteks- och medborgarinstitutsenheten i Tammerfors Pirkko
Lindberg, gymnasisten Heidi Rautiainen, bibliotekarien Sanna-Mari Samu och jag hade väldigt lätt att enas om både pristagaren och hedersomnämnandena.