Från akvarium till sporthall
Ada Halonen är dotter till en skådespelare, men som tonåring ville hon göra revolt. Hon drömde om att bli elektriker och konstruera sina egna lampor. Intresset förde henne ändå till teatern och nyligen fick hon ett tungt branschpris för sin ljusdesign.
Precis som andra frilansare inom scenkonsten har coronakrisen drabbat ljusdesignern Ada Halonen i form av inställda uppdrag.
– Nu borde man själv börja skapa och fundera på hur coronatidens teater ser ut och hur framtidens teater överlag ser ut. Kommer folk alls att vilja besöka masstillställningar? Borde man gå in för mer småskaliga former?
Några dagar innan regeringen gick in för att begränsa sammankomster hann teaterbranschens årliga prisfest Thaliagalan hållas i Tammerfors. Där tilldelades Ada Halonen priset för bästa ljusdesign. Det gällde Siriusteaterns föreställning Infinito som spelades på den finlandssvenska teatergruppens hemmascen Universum i Rödbergen i Helsingfors i höstas.
– Universum är en icke-teater, en gammal kyrka och därför är den också så spännande som rum, säger Halonen.
Men vägen till premiären var inte enkel då arbetsgruppens sammansättning ändrades under arbetets gång.
– Ändå präglas föreställningen av en lätthet, av känslan av att de som står på scenen verkligen vill vara där. Resultatet beror på att vi hade fria händer samtidigt som diskussionerna var bra inom arbetsgruppen. Vi hade tillit till varandra och en frihet i det egna skapandet.
Stämningen Ada Halonen eftersträvade i sin ljusplanering var en blandning av science fiction och ”lite unken nittiotalsteater”.
Överlag arbetar Halonen utifrån ramar – både begränsningar och möjligheter som exempelvis teknisk utrustning, rummets utformning eller pjästexten medför.
– Sedan har jag mina egna konstnärliga ramar, mina gissningar om vilka tekniska metoder som krävs för att skapa en viss atmosfär på scenen. I början är det intuitionen som bestämmer.
– Det viktigaste för mig är ändå frågan om varför vi gör det här verket. Jag försöker alltid se det ur publikens perspektiv. Ljusets uppgift är också att berätta en historia. Ljuset ska skapa stämning, få åskådaren att ta historien som berättas för sann.
Hon jämför ljusdesign med filmklipp.
– Det handlar om att kontrollera blicken, skapa rytm och dynamik. Ljuset bestämmer formen för föreställningens värld.
Förtryck på ljusa dagen
Ada Halonen har arbetat som ljusdesigner inom scenkonst sedan 2006. Saara Turunens Medusan huone (Medusas rum) i fjol är en av höjdpunkterna hittills. Föreställningen behandlade marginalisering av kvinnligt konstnärskap, men också av kvinnan i det offentliga rummet.
– Såklart kan jag arbeta med texter som inte tilltalar mig men det här var en speciell upplevelse eftersom text och tema var viktiga för mig.
Ada Halonen beskriver sin stil som färggrann och dynamisk och konstaterar att hon har en förkärlek för lysrör och synliga ljuskällor, men för Medusan huone valde hon en annan strategi.
– Jag ville skapa ett mjukt, sensuellt ljus i vilket rörelse knappt skulle synas. Mycket handlade om att finjustera belysningens intensitet och färg. Det blev en vacker akvarielik belysning.
Varför ville du just ha ett mjukt och sensuellt ljus? – Medusan huone skildrar inte direkt livets höjdpunkter, utan ganska sorgliga kvinnoöden. Hur det är att bli bortglömd, hamna i skymundan eller bara inte ta plats. Jag ville inte göra scenerna tragiska utan visa allt i ett vardagligt solsken. Situationerna är trots allt väldigt igenkännbara, de sker inte i dunklet, utan mitt på ljusa dagen.
– Det skulle också vara vackert, som ljuset på en spansk strand. Att kvinnan hamnar i en underordnad position är något som sker i vardagen, i många samhällen. Det är tragiskt, men man kan också se på det tragiska i form av en tillspetsad och vacker bild.
Arbetet på Q-teatern har överlag varit viktigt för Halonen eftersom teatern värdesätter designer.
– Det är inget under att föreställningar på Q-teatern i allmänhet ser väldigt fina ut då de är så pietetsfullt förverkligade.
Hamlet i grönt ljus
Branschen är tuff och cirklarna är små. Var man får jobb styrs i hög grad av vem man känner och var man jobbat tidigare, berättar Ada Halonen.
Trots att hon är finskspråkig har det under åren blivit många svenskspråkiga projekt, särskilt på det fria fältet. Nyligen gjorde hon ljusdesignen för Viirus Hamlet All inclusive, där regissören Jakob Öhrman placerade Shakespeares klassiker på ett all inclusive-hotell på turisternas Teneriffa.
– Klassiker är det kul att få mosa ihop och bygga upp igen. Jakob Öhrman var härlig att jobba med, ju galnare idé, desto mer gillade han den.
– Utgångspunkten var så läcker, dels befinner vi oss på Teneriffa, dels har vi att göra med en av världens rikaste familjer. Man får kombinera ett slags billighet med föreställningen om adelns värdighet.
Eftersom föreställningen sceniskt kretsade kring en pingismatch hämtade Halonen inspiration från idrottshallarnas lysrörsbelysning. Hon valde en ljusgrön ton som grundfärg.
– Människorna syns i ett ljus som kanske kunde vara solljus, men som är filtrerat genom något söndrigt och ohållbart. Scenen var starkt belyst, allt syntes, man kunde se slitaget i shortstygen och den grönaktiga huden där under. Det var inte precis den gulligaste soliga resorten.
Mansdominerat yrke
Ada Halonen efterlyser mer förnyelse på fältet. Fler kvinnliga roller, av olika typer och åldrar, och fler texter skrivna av och för kvinnor. Men också arbetet bakom kulisserna är i behov av mer mångfald.
– Det finns fler kvinnor i branschen i dag än tidigare, men fortfarande är många teatrars designergäng mansdominerade. Så är det särskilt inom ljus, ljud, video och scenografi, medan kostym är ett mer kvinnodominerat område.
Själv är Ada Halonen uppvuxen med teater eftersom hennes mamma är skådespelaren Eila Halonen, som nyligen gått i pension efter en lång karriär på Åbo stadsteater.
Som tonåring ville Halonen revoltera, utbilda sig till elektriker och lära sig konstruera egna lampor. Hon valde ändå gymnasiestudier och efter det en medianomutbildning inriktad på ljusdesign, som ledde henne till teatern.
I dag har Ada Halonen mest gott att säga om teaterarbetet.
– Jag tror starkt på samarbete, på värdet av att i grupp bli ivrig över en idé, också om den senare inte visar sig funka.
– Jag tycker också om premiärer, att projekt börjar och slutar. I teatern är början och slutet alltid närvarande. Jag uppskattar tackandets kultur som finns på teatern, till exempel att det tekniska teamet får en flaska jallu efter premiären. Visst är det ju lite konstigt att det med jämna mellanrum är fest på jobbet, men det skulle säkert passa fler branscher!