Vad är rimligt?
CORONAKRISEN En kollega undervisar i moralfilosofi. Studenterna får diskutera situationer där man måste välja mellan två eller flera onda ting. Skall en självstyrande bil programmeras för att ta hänsyn främst till passagerarna, eller eventuella fotgängare som plötsligt hoppar ut på vägen?
Det lär ha blivit allt vanligare att studenter vägrar diskutera situationer där alla inte kan få allt de vill.
Prioriteringar är oundvikliga i en värld var resurserna inte är oändliga. I sina privata beslut kan människor tänka hur de vill, men välfärdsstaten måste prioritera. I den solidariskt skattefinansierade sjukvården måste det räcka något åt alla. Ingen individ eller grupp kan kräva att få allt och lämna andra utan. Detta har varit synnerligen angeläget i Storbritannien, som har västvärldens mest socialistiska sjukvårdssystem.
Först måste man bestämma om man skall räkna dödsfall eller levnadsår. Räknar man dödsfall undviker man frågan om småbarn eller multisjuka åldringar skall prioriteras.
Den hälsoekonomiska vetenskapen har tagit fram flera kalkylmetoder för att räkna förlorade levnadsår. För att vara exakt bör dessa justeras för livskvalitet. Av detta följer måttet kvalitetsjusterade levnadsår (Quality-adjusted Life Years – Qualy). För varje individ antar man den förväntade livslängden och uppskattar hur många år en åtgärd sparar. Sedan bedömer man livskvaliteten på en skala från 1 (perfekt hälsa) till 0,1 (mycket sjuk). Åren multiplicerade med kvaliteten ger Qualy-talet.
Jag är 64 år. Anta att min beräknade livslängd är 84. Nu blir jag allvarligt sjuk i coronan, men mitt liv går att rädda med raska åtgärder. Då har samhället sparat 20 levnadsår. Men, anta att jag får bestående men på lungorna, av vilket följer att min livskvalitet (på skalan 1–0,1) är 0,8. 20 år gånger 0,8 ger mig ett Qualytal på 16. Om ett Qualy får kosta 40 000 euro får de åtgärder som vidtas för att rädda mitt liv kosta 16 gånger 40 000 vilket är 640 000 euro.
Prioriteringar är oundvikliga i en värld var resurserna inte är oändliga. I sina privata beslut kan människor tänka hur de vill, men välfärdsstaten måste prioritera.
Välfärdsstater brukar vara villiga att satsa cirka 30 000– 50 000 euro per kvalitetsjusterat levnadsår. Metoderna finns, men vill politikerna använda sig av dem, eller lyssna på dem som skriker högst?
Enligt regeringens värsta prognos kommer coronaviruset att skörda 3 240 liv. Då de flesta är äldre kan man i runda slängar uppskatta att det blir 25 000 ojusterade levnadsår. Om man vill undvika att peka ut de äldre kan man anta att alla som dör är fyrtio år och mister fyrtio levnadsår. Då blir det cirka 130 000 levnadsår.
Vad åtgärderna kommer att kosta kan ingen veta, men låt oss haka på de femton miljarder euro som regeringen aviserat. Räkna själv hur mycket det blir per levnadsår och fråga vad som är rimligt.
Beakta också att social- och hälsovårdens kostnader i Finland är cirka 4 000 euro per person per år, och att det varje år dör cirka 55 000 människor av vilka ungefär 2 200 med problem i lungorna som dödsorsak.