Svarta och vita kroppar
”Bilderna, både de som publiceras och de vi inte tillåts se, skickar signaler om vems liv som är värt någonting. Vem som har rätt att bli sörjd. Vem som är vi och vem som är de.”
Bilden är onekligen väldigt berörande och stark. Den stannar kvar hos dig länge efter att du sett den. Skräcken i de uppspärrade ögonen, den utmärglade kroppen där revbenen står ut och armmusklerna tydligt avtecknas under huden. Något som ser ut som en grav mannen just blir uppdragen ur – eller nersänkt i – svårt att se vilket. De två människorna i heltäckande skyddsmundering som håller i honom hårt i armarna. Den röda sanden har färgat de vita byxorna, regnet vräker ner och vattnet strilar över den bara överkroppen.
Bilden är tagen av fotografen Pete Muller och publicerades i National Geographic under ebolaepidemin i Västafrika.
I bildtexten står det ungefär: Besinningslös av ebola lyfts en man upp efter att ha försökt klättra över muren på Hastings Ebola Centre nära Freetown, Sierra Leones huvudstad. Tolv timmar senare dog han, ännu ett dödsfall, antalet är nu över 10 000.
Mannen blottas nästan naken i sitt livs sista stunder, nerbruten och plågad av en skräckinjagande sjukdom. Han blir inte ens namngiven, utan bara ett ansikte för denna bestialiska farsot, så långt ifrån oss. Något vi kan förfasas över vid morgonkaffet och sedan gå vidare med våra liv.
Magasinets bildredaktör Kurt Mutchler skriver om bilden i National Geographic under rubriken ”Bilder vi älskar”. Han säger bland annat att han ”aldrig kommer att glömma den”. Han berättar att Muller skrev till honom efter att han tagit bilden och sade att det var en av de ”mest tragiska saker han någonsin sett”.
Tänk dig nu att han skulle ha varit en vit man. Skulle National Geographic någonsin ha publicerat den bilden, och utan namn dessutom? Skulle de ha satt sina egna känslor först, pratat om hur tragiskt det var att bevittna men hur de älskar den bilden av den döende mannen? Skulle de ha valt att inte skriva ett ord om hur den mannen måste ha känt sig, vilka plågor han måste ha haft och vilken tragedi hans död måste vara för hans familj?
Den frågan ställs vi inför också nu under coronautbrottet. Bilder på sjuka människor har publicerats. Människor som kämpar i andningsmaskiner eller trängs i korridorerna på överfulla sjukhus. Men ingen går att känna igen, ofta är ansiktena blurrade, eller så är personerna också intervjuade och namngivna. De är inte anonyma ansikten som blir hela sjukdomens plansch och symbol. Den här sjukdomen har hittills drabbat främst rika asiatiska och västerländska samhällen, och det gör att bilderna vi ser av den är helt annorlunda än de vi såg under ebolaepidemin.
Bildgooglar du ebola kommer sjuka och döda svarta kroppar överst. Bildgooglar du covid-19 dyker skisser av hur själva viruset ser ut förstorat upp på skärmen.
Bilderna på offren i coronakrisen har hittills varit mest symboliska. Vi har sett långa köer av militärfordon föra kroppar till krematorier i andra städer i Italien, eftersom de i Bergamo var fulla. Vi har sett kyrkor där begravningar hållits inför tomma bänkar. Vi har inte sett vita döda kroppar. Den sydafrikanska entreprenören Lynette Ntuli skrev på Twitter att ifall afrikaner börjar dö i stora mängder kan vi förvänta oss en helt annan bildjournalistik än hittills. De svarta döda kropparna kommer ingen att ha problem att visa.
I finländska medier ser man sällan grafiska bilder på döda och sjuka. Ett argument för att inte visa kroppar är självklart respekt för de döda och sjuka. Men att man internationellt ofta visar en del döda men inte andra, visar på bristande respekt för dem vars kroppar journalistiken ser som sin rätt att visa.
För ett drygt år sedan utfördes en terrorattack i Kenyas huvudstad Nairobi, där jag till vardags bor. Attentatet skedde i ett hotellkomplex och började på ett kafé på hotellområdet. Jag hade suttit på samma kafé bara ett par månader tidigare med min dator. Eftersom jag har gått flera säkerhetskurser hör det till min vana att var jag än är kolla vart jag ska springa om något händer.
Jag minns hur jag såg mig omkring på Secret Garden Café där jag precis beställt en stor kopp kaffe och en avocadotoast, och tänkte: ”Varför skulle någon attackera det här stället?”.
Ett par månader senare publicerade New York Times en bild från samma kafé, där människor som gick att känna igen låg blodiga och döda över sina datorer, mördade av somaliska al-Shabaabs terrorister.
Bilden väckte ett sådant ramaskri i Kenya att tidningens nytillträdde Afrikakorrespondent lämnade landet och kontinenten innan hon ens kommit i gång med sitt jobb.
New York Times förklarade publiceringen med att de ville visa terrorismen i sin brutalitet, visa vilket mänskligt lidande det medför.
Strax efter det dog amerikanska soldater i en attack i Syrien. När tidningen twittrade ut nyheten var kenyanerna på Twitter på dem som pitbullterrier. Var är bilderna på de döda, om vi inte ser dem kan vi inte förstå den här attackens brutalitet och vilket lidande det medför? skrek kenyanerna på Twitter.
Bilden från kaféet plågar mig fortfarande. Jag ser mig själv blodig och böjd över min dator. Hade New York Times publicerat den bilden på mig?
Författaren Sarah Sentilles skrev i en essä i New York Times för ett par år sedan att hon trodde att det var nationaliteten som skyddade en död kropp från att bli visad på första sidan av en tidning. Ända tills hon såg Michael Browns livlösa kropp på tidningens första sida. Sedan dess har flera döda amerikaner synts i medierna i USA. De har en sak gemensamt: de är alla svarta.
Sentilles citerar Susan Sontag och boken Att se andras lidande (Regarding the Pain of Others). Sontag skriver att när vi ser bilder på våld och misär och lidande som händer utomlands, men inte hemma, får vi känslan av att det är sådant som händer där, men inte hos oss.
Det stärker dikotomin vi och de, och cementerar våra fördomar om till exempel afrikaner som bestialiska, våldsbenägna och drabbade av sjukdomar vi aldrig kunde drömma om att ha hos oss. Det är något som händer dem, men inte oss.
Sontag skrev också att ju längre borta eller ju mer exotisk en plats är, desto sannolikare är det att vi ser deras döda och döende rakt framifrån.
Sentilles säger att tiden gått förbi Sontags ord. Det handlar inte om hur långt borta en plats är. ”Ju mörkare skinnet är, desto sannolikare är det att vi får se döda och döende rakt framifrån, även om de döda är bara på andra sidan stan, nere på samma gata eller hos grannen.”
Jag säger inte att jag vill se vita döda kroppar i medierna. Men bilderna, både de som publiceras och de vi inte tillåts se, skickar signaler om vems liv som är värt någonting. Vem som har rätt att bli sörjd. Vem som är vi och vem som är de. Vems döda kropp som förtjänar respekt, och vems som inte gör det.