Festival i tidens ände och begynnelse
Ett kompakt och kompetent paket nutidsmusik som matchar de aktuella stämningarna i världen var en fungerande ersättare för den ursprungliga Tammerforsbiennalen.
FESTIVAL
Tampere Biennale 2.0. Radiofestival 2–3.4.
Musiker från Tammerfors stadsorkester: Anna Angervo och Tatevik Ayazyan, violin, Heili Hannikainen, viola, Elina Sipilä och Maija Juuti, cello, Janne Pesonen, klarinett, Ville Hautakangas, piano. Recital med Jan Lehtola, orgel. Radiofonier av Jovanka Trbojevic och Maija Hynninen. Tampere Raw. Konserterna inspelade i Tammerfors domkyrka och Tammerforshuset.
En festival skapas av agenda, förberedelse, samhörighet och kommunikation. Vad blir det kvar om man ställer om repertoar, medium och rum samt tar bort det visuella inslaget och framförandet i realtid?
Trots de osäkra omständigheterna i samhället och det strama schemat lyckades stand-in-festivalen Tampere Biennale 2.0 i samarbete med Yle förmedla kärnan ur den inställda Tammerforsbiennalen: ett kompakt paket samtida musik, som knöts ihop av Ahti Paunus behagliga och sakkunniga radioröst.
Tidens ände och den sista fågeln
Rytmiken i första satsen i Jan Lehtolas andra stråkkvartett Sota ja rauha är regelbunden på gränsen till förutsägbarhet, medan behandlingen av harmonik är personlig och fängslande. Dissonanserna i första satsens ”krig” var smärtsamma att lyssna på, medan de i avslutningssatsens ”fred” är fyllda av uppgiven ro.
Olivier Messiaens legendariska Kvartett för tidens ände (1941) var ett val som matchar stämningen i världen i dag. Kanske var mikrofonerna placerade ogynnsamt för pianot. Balansmässigt fungerade unisonpartierna och forteavsnitten, men i de mer återhållsamma partierna med solo i något av de andra instrumenten tonades Ville Hautakangas robusta pianoklang ner på ett sätt som jag inte tror helt överensstämde med verkligheten.
Jan Lehtolas orgelrecitJagal fokuserade i huvudsak på musik komponerad av tonsättare som invandrat till Finland. Adam Világis Citadella är en klangteknisk studie i svävningar som inte helt kommer till sin rätta utanför den akustiska miljön den spelas i. De övriga verken under konserten fungerade bättre härvidlag. Registreringen i Herman Rechbergers Clausulas var en fullträff.
Lehtola har beställt och uruppfört otaliga orgelverk. Denna gång såg rumänskfödda Adina Dumitrescus I smiled to the bird on Jupiter dagens ljus. ”Den sista fågelns” sång avtecknar sig tydligt mot en mjuk klangmatta.
Tidens begynnelse
Genom sitt ämne, världens skapelse, framstod Jovanka Trbojevics prisbelönta radiofoni (musik som görs med hjälp av studioteknik) Creation Game från 2009 som ett intressant motstycke till Messiaens kvartett.
Om man med konstens hjälp vill fly vardagen ska man undvika detta verk, som med hjälp av två berättargudar, en flicka och en pojke, skildrar världens skapelse. Medlen kommer via konkreta ljud från vardagen som klirr av pengar och texterna griper det konkret köttsliga som människans anatomi. I festivalens andra radiofoni, Maija Hynninens Aina on tänään (Alltid är i dag) var mezzosopranen Fabienne Seveillacs röst ett särskilt tilltalande inslag i ljudpusslet.
Ensemblen Tampere Raws konsert bröt mot festivalens allmänt dystra stämning och deras rutin i såväl samspel som samtida musik hördes. Tuomas Turriago fungerade både som pianist, kompositör och dirigent. Han fick på mycket kort varsel dirigera uruppförandet av Pasi Lyytikäinens Taival (Färd), ett lätttillgängligt stycke både för musiker och lyssnare. Verket är fylligt klingande kammarmusik, där soloinslag varvas med att ensemblen tar plats. Av musikerna vid konserten vill jag särskilt lyfta fram Reetta Näätänens lediga klarinettspel och av verken Jonne Valtonens livliga och dynamiska The Droplet and the Ocean.