Miljö är politik och politik är miljö
”När det verkligen är fågelfritt och dödstyst om våren, då – kan det till och med vara för sent att hamstra toalettpapper och torrfoder”, skriver Håkan Möller som läst tre romaner i tiden.
ROMANER
Erik Hågård
Lilo, Bonniers 2020
Jonathan Franzen
Här slutar världens ände Övers. Johan Nilsson Brombergs 2020
John Le Carré
En fri agent, Övers. Hans-Jacob Nilsson. Bonniers 2020
Det är länge sen antibiotikan slutat bota. Det är länge sen vatten blivit en daglig bristvara. Det är länge sen allt gick åt helvete. Minns någon ens längre vad som hände?
I Erik Hågårds debutroman Lilo
(2020) möter läsaren spillrorna av en civilisation som tycks klamra sig fast vid arkaiska strukturer och mönster, eller som desperat försöker imitera sig själv utan större framgång. Det är som om det kollektiva minnet brustit. Kvar är viljan att disciplinera, hierarkisera, men för de flesta gäller det bara att överleva. Skillnaden är himmelsvid mellan de få besuttna som bor högt över staden, och det stora flertalet som i enlighet med oklara indelningsprinciper lever på olika nivåer i ett underkastelsesystem.
Med bokaffärernas åldersindelningar ter det sig emellanåt som en roman för ”unga vuxna”, men med ambitionen att vara en dystopisk vuxenroman. Inte för att det är barn och unga vuxna som befinner sig i handlingens centrum. Hybridiseringen kommer sig av att vissa av de gestalter som får träda fram själva är ett slags korsningar mellan sagoliknande figurer och högst konkret beskrivna unga människor som tvingas utstå stora umbäranden.
Central i storyn är den andlig kultur som hämtat element från samma österländska sfär som en gång Herman Hesse utnyttjade i Glaspärlespelet, men här helt utan den tyska bildningsromanens borrande i olika livsåskådningsalternativ. I Hågårds dystopi har andligheten – i likhet med mycket annat – kokat ner till en rudimentär form. Vårdguider och appar för de många är inte ens ett minne. Det är mindfulness för de utvalda, och till templet rekryteras adepter med särskilda kvalifikationer. Viktigast är ”övningen”. Ingenting annat.
Det ligger nära till hands att på ett generellt plan jämföra med ett av den postapokalyptiska romanens mest framgångsrika försök från de senaste decennierna, Cormack McCarthys The Road (2006). I den effektivt berättad skildringen kryper den förtätade stämningen in i läsaren och stannar där som ett latent obehag ibland stegrat till pulshöjande rädsla. Dialogen är karg men inte utan värme mellan pappa och son. Hos McCarthy är det närmare i tiden efter den stora katastrofen, vilket bidrar till osäkerheten och hotet.
Det apolitiska skaver
Hågårds omsorg om beskrivningen av det långt gångna sönderfallet är driven och äger en grafisk skärpa som hämtad från datorspelens postapokalyptiska gråskala. Ett trick som han skickligt begagnar sig av är att främmandegöra det en gång vanliga och självklara. En lekplats som för mycket länge sen övergivits ter sig enbart besynnerlig, ett kulturhistoriskt museum med montrar fyllda av ting och figurer groteskt, en stad som förenats med sin flod skapar en gränsupplösning som gör människan till platsens främling och ödlorna till dess herrar.
Det är imponerande men till sist kanske mest som ett ovanligt lyckat gesällprov på skrivarutbildningen. Tre hundra sidor dröjer det innan romanen krängt av sig de sista fantasy-plaggen och blir en mer drabbande och begrundansvärd dystopi där det som blev kvar av den mänskliga civilisationen är många av dess sämsta element, men där trofastheten och vänskapen mellan två av romanens kvinnliga hjältar ändå får sista ordet.
Min begränsade begeistring har nog att göra med min otålighet med romaner som beskriver vårt släktes katastrofala sönderfall utan att ge så mycket att fundera över om varför och hur vi hamnade där. Det apolitiska skaver.
Vad händer med fåglarna?
Att vi är på väg mot en global klimatavgrund och att det redan gett utslag på den litterära barometern i form av ”cli-fi” (Climat fiction) är en tydlig fond i många av mastodontromanförfattaren Jonathan Franzens essäer, samlade under den något otympliga titeln Här slutar världens ände, översatta av Johan Nilsson (2020).
Franzen sjunger inte med i den dystopiska kören. Han pekar i stället på vissa konsekvenser av att vårt miljöhandlande allt mer ensidigt styrs av en klimatkatastrof vars exakta tidtabell vi inte har tillgång till och vars verkningar vi inte helt kan överblicka.
Han är allt annat än klimatförnekare, men typiskt nog för det överhettade debattklimatet – i sig skrämmande och antagligen kontrapro
duktivt – har han blivit beskylld för det när han kritiserat dem som i tecknet av en annalkande undergång blundar för en mängd småskaligare men akuta miljöproblem. Hans favoritexempel är fåglarna hemma och i fjärran.
Redan i den första essän kommer Franzen ut som ”kryssare” – han räknar fågelarter och har olika listor, allt från tomtlista till världslista. Och han är beredd att lägga tid, pengar och bränsle på att få se nya arter. Det väsentliga i Franzén berättelser från världens många hörn är dock vad som händer med fåglarna, och det kan inte avfärdas enbart som en fråga för forskarna och den växande skaran fågelskådare (fågelskådning är en av de snabbast växande fritidssysselsättningarna i Finland och Sverige). Det viktiga i ett större miljö- och kultursammanhang är att fåglarna är en av globalekologins viktigaste indikatorer på förändringar och tillstånd i miljön.
Fåglarna är de mest spridda representanterna på vår planet för ett liv sådant det tedde sig innan människan dök upp på scenen. De är släkt med dinosaurierna. De fanns redan för 20 miljoner år sen under miocen (inom geologin den äldsta epoken inom neogen; den varade för cirka 23–5,3 miljoner år sedan).
Nu är det enligt de senaste teorierna som bekant antropocen, den nya geologiska epok som präglas av människans genomgripande inverkan på den globala miljön. Vi klarar oss bra utan en rad redan utrotade däggdjur så kanske går det bra utan fåglar också. Men ett ekosystem utan fåglar är inte bara en estetisk fråga. När vi inte längre hör trastarna sjunga in våren kan våra livsbetingelser redan vara i grunden hotade. När det bara finns enstaka kråk- och måsfåglar kvar är det antagligen redan kört – för länge sen.
För sent att hamstra toapapper
Miljö är politik och politik är miljö – i dag. Miljön som tema får stå tillbaka för politiken i John le Carrés hyllade och nu till svenska – av HansJacob Nilsson – översatta roman En fri agent (2019). Om här finns fåglar ingår de som rekvisita i de parker där spioner av hävd och tekniska skäl gärna slår sig ner på en bänk. Men tecknen på att det kan gå brant utför saknas inte, men här är de främst avläsbara i det världspolitiska läget. Det är länge sen spionen kom in från kylan i efterkrigstidens Europa.
Gårdagens spion i öst har blivit hemförlovad och tilldelats en ur karriärsynpunkt mindre smickrande post i en Londonbaserad grupp med spaningsinriktning mot Ryssland. Han har också en familj, och är en överdängare på badminton. Så ser huvudpersonen ut.
Genrens nestor håller stilen som den som förvandlat James Bond till en mappbärande tjänsteman med en eller annan utrikesresa som det mest nervkittlande inslaget i berättelsen. Spelet mellan olika sektioner inom den brittiska underrättelsetjänsten och det inte mindre svåröverblickbara agerandet från motståndarsidan är skildrat med sedvanlig skicklighet. Det är chosefritt berättat men intrigen kräver stor koncentration av läsaren.
Olof Palmepristagaren le Carré är skoningslös när hans spionstory ger anledning att kommentera den aktuella politiken. Den amerikanske presidenten är i grund och botten en gangsterboss och Putin är och förblir en spion utan demokratisk potträning. Trump springer dessutom Putins ärenden, ”han gör allt för lille Vladi som lille Vladi inte kan göra själv – han pissar på Europas enhet, pissar på mänskliga rättigheter, pissar på NATO.”
Det gamla brittiska imperiet har genom brexit själv blivit del av en djupt oroande antieuropeisk politik. Trumpanhängarna och brexitörerna har samma ideologiska agenda, och det bådar inte gott vare sig för Europa eller världen. Och en sak står klar: inte heller för miljön på sikt.
När de googlande massorna låter sig styras än hit än dit kan färden mot den dystra värld som skildras i Erik Hågårds roman fortsätta med oförminskad hastighet. Och när det verkligen är fågelfritt och dödstyst om våren, då – kan det till och med vara för sent att hamstra toalettpapper och torrfoder.
❞ Det gamla brittiska imperiet har genom brexit själv blivit del av en djupt oroande antieuropeisk politik. Trumpanhängarna och brexitörerna har samma ideologiska agenda, och det bådar inte gott vare sig för Europa eller världen. Och en sak står klar: inte heller för miljön på sikt.