Långt liv, kort konst
Lars Gustafsson kallade ”På moln stod du!” för ”ett av de största, mest oförstörbara mästerverken i den svenskspråkiga lyrikens historia.” överord? Hufvudstadsbladets kritiker bläddrar fram och tillbaka, och förblir ungefär lika förbryllad, men stryker också under fina verser.
POESI
Josef Julius Wecksell
På moln stod du! Förord: Clas Zilliacus Ellerströms 2019
Ars longa, vita brevis. Den latinska satsen (översatt från grekiska) tonar en aning ironiskt jämte Josef Julius Wecksell (1838–1907): långt liv, kort konst, frestas man säga i sammanhanget. Fyrtiotvå år satt Wecksell på dårhus och glodde mot gud vet vad, och utan att så vitt vi vet skriva en rad. Dessförinnan hade han visserligen diktat en del och i många olika stilar – visartat enkelt, ärkeromantiskt retoriskt, patriotiskt svällande – men det som överlevt tiden, eller det man med lock och pock och för all del även skarpsinne hjälpt att överleva något sånär, är egentligen bara en handfull dikter.
I Ellerströms Lilla serien finns nu dessa dikter eller det väsentligaste av dem samlade, under den givna titeln På moln stod du! Titeln given eftersom det är så Wecksells mest ansedda dikt heter. Clas Zilliacus redogör för Wecksells i förtid avbrutna diktarbana och receptionen av hans verk i sitt utmärkta förord.
Ömsom förbryllad och intresserad, ömsom mindre intresserad eller småroad läser jag. Upplägget är omvänt kronologiskt: de senaste dikterna först, de äldsta sist.
Förgängelse och erotik
Strax före den troligen ärftliga sinnessjukdomen slog ut i full skala – Wecksell var då 27 år – skriver han en lätt febrig, sammandragen, ibland nästan elliptisk svenska – som i fragmentet ”Tomma händer” från mars 1863. Med dess liksom hjälplösa konstaterande – och vårt facit i hand – tycks det ange den förestående, långa tystnaden:
Tomma händer, Mörka stränder, Sorgsen våg och tyst. Varifrån komma Ord som blomma? Döden allt ju kysst.
Ändå en ganska rak dikt. Då är exempelvis ”På moln stod du!” både mer drömsk och rivigare i texturen – ”Och en poppel stod grön i det innersta av ditt öga och / din storhet försvann […]”.
Två teman återkommer, oavsett vilken stilnivå Wecksell lånar sig åt: förgängelse och erotik. Det är mycket rosor, tårar och stjärnor. I den nyplatonska anda som var så stark under första hälften av 1800-talet ställs idéer och tanke mot jordisk skröplighet, kärlekens flyktiga bloss, vissnandets anatomi.
Ordföljden kränger och kan kännas knölig, eller helt enkelt sådär hundrasjuttio år gammal. Utan att vara direkt dåliga upplever man att många rader kunde ha skrivits av hundra andra poeter samma sekel (eller tidigare) – ”Hur hastigt tiden flyr när bortom tiden / Vår ande sig i tankens värld försänkt”.
Något i Wecksells tonfall, svårt att precisera vad, känns ibland visserligen modernare än årtalet ger vid handen, men gör man några internationella jämförelser vill man nog ändå tona ner det där.
När Wecksell skriver sina sista dikter är Baudelaires Les fleurs du mal sex år gammal och Hölderlin (som också satt inspärrad, men dock skrev) har varit död i tjugo år. Tillstås att det kan vara en brist att gradera 1800-talspoesi enbart utifrån hur mycket den föregriper det moderna.
Om poetens spatserkäpp
Rätt mycket av den tidigaste, här medtagna poesin är svår att få kontakt med. Den sex sidor långa ”Don Juans avsked från livet” är inne på pekoralens domäner. En dikt om poetens spatserkäpp kunde varit ur ett studentspex, humorn kanske är avsiktlig – med sitt ”låga” motiv pekar denna käppdikt förvisso också in i modernismen. Här finns även några enklare, veka stycken som absolut låter sig läsas. Tja. Man bläddrar fram och tillbaka, och förblir ungefär lika förbryllad, men stryker under fina verser gör jag också.
Från en sen dikt som heter ”Vill du komma med mig?” fäster jag mig, avslutningsvis, vid den här strofen, med dess syntes av frid och bävan – som kanske kan tydas som emblematiska för Wecksells tragiskt hejdade bana:
När all jorden i stjärneglans vilar i ro, Låt oss sitta och språkas förtroligt; När all jorden i stjärneglans vilar i ro, Och blott hjärtat det klappar oroligt.