”Ingenting görs för sina fels skull, utan för sitt värdes skull”
Kritiken är en funktion av medierna, inte av konsten. Det är pressen som har skapat den, inte måleriet, teatern eller litteraturen, skriver Bengt Ahlfors och återknyter till en 228 år gammal debatt.
År 1792 publicerade Thomas Thorild i Stockholm en pamflett med titeln En critik öfver critiker. Det var ett led i den polemik som han länge hade utkämpat med Johan Henric Kjellgren och som hade skakat om det litterära Sverige, ganska litet på den tiden. Nu ville Thorild sammanfatta sin syn på det kritiska uppdraget.
I sina tre lagar fastslår han: 1. att man måste ta var sak för vad den är, 2. att allting skall dömas efter sin grad och sin art, och 3. att ingenting görs för sina fels skull, utan för sitt värdes skull.
Thorild talade i egen sak, han ansåg sig ha blivit förbigången i en pristävling, men själva diskussionen hör till de evigt återkommande. Vad är konstkritikens uppgift och ansvar? Har Thorilds tankar någon relevans i dag?
Den kritik som regelbundet förekommer i till exempel Hufvudstadsbladet fungerar framför allt som konsumentupplysning. För läsaren är frågan: kan den diktboken eller den utställningen vara någonting för mig?
Om Krister Uggeldahl rekommenderar en film, borde jag då se den? Eller tvärtom undvika att se den? Min uppfattning om vad som är sevärt kanske inte sammanfaller med Uggeldahls, liksom min smak beträffande rödvin kanske är annorlunda än Georg Borgströms? I bägge fallen handlar det både om objektiv information och om subjektiva omdömen. Vad jag sen gör med den informationen, det är min sak. Längre än så sträcker sig inte kritikerns ansvar gentemot läsaren.
Knepigare är det med ansvaret gentemot den konstnär som är föremål för granskning. Kritikern kan hävda att något sådant ansvar inte föreligger, utöver de gränser strafflagen sätter. Omvärlden, inte bara konstnären, kan ha en annan mening.
August Ahlqvists förkrossande recension av Sju bröder anses ha gett det sista dråpslaget mot Aleksis Kivis mentala hälsa, något som Ahlqvist inför historien fått bära skammen för. Ändå måste vi väl tro att han var ärlig mot sin upplevelse och sin övertygelse om vad slags litteratur det finska folket behövde.
Var tid har sina fikonlöv
Vad innebär det då att ta var sak för vad den är? Att man beskriver den tavla man ser, och bedömer hur väl konstnären har lyckats i sitt uppsåt. Alltså den tavla man ser, inte den man hade förväntat sig, eller den man tycker att konstnären borde ha målat i stället. Det var på den här punkten Ahlqvist försyndade sig.
Men om man vill ifrågasätta själva uppsåtet? Om man tycker att sådana tavlor, filmer, böcker inte alls borde produceras? Att de av estetiska eller moraliska skäl är sårande, eller skadliga för hälsa och goda seder?
Nog måste kritikern få påpeka också detta, som sin personliga övertygelse. Ofta är den inte ens personlig, utan ett uttryck för de värderingar som för ögonblicket är rådande i vår del av världen, det som numera kallas politisk korrekthet. Det var den som en gång i tiden fick de kristna kyrkorna att förse antika statyer med fikonlöv över könsorganen. Var tid har sina egna fikonlöv, och de flesta av dem förefaller lite fåniga när de några generationer senare har fallit av.
Det här ska ändå inte avhålla kritikern från att se verket som en del av ett större sammanhang, en trend eller ett kulturklimat. Ett fint exempel är den granskning av könsfördelningen i den klassiska musiken, som
Hufvudstadsbladet har bedrivit. Det är aktiv journalistik på hög nivå.
Thorilds tanke att ingenting görs för sina svagheters, utan för sina förtjänsters skull, den är nog inte så dum. En recension som koncentrerar sig på att finna fel kan för all del kittla vår skadeglädje, men i längden blir den tröttsam. Claes Andersson anmälde ibland nyutkommen lyrik, och som poet kunde han lyhört beskriva också författarskap av helt annat kynne än hans eget. Däremot avhöll han sig nästan helt från värderingar, i synnerhet negativa. Att på folkskolevis utdela stjärnor intresserade honom inte.
Kritikern kan i bästa fall vara den idealiska mottagaren av ett konstverk, men där finns också en naturlig spänning. Jerker A. Eriksson sa att han såg varje ny film som en utmaning, som han skulle bemöta. Men han tillade att han aldrig kände sig lyckligare än när han fick kapitulera.
I samma bubbla
Kritiken är en funktion av medierna, inte av konsten. Det är pressen som har skapat den, inte måleriet, teatern eller litteraturen. Musikkritikern Wilhelm Kvist är inte kollega till sin hustru violinisten Laura Kokko, men nog till ledarskribenten Susanna Ginman och sportredaktören Filip Saxén. De har samma journalistiska uppdrag; att rapportera, analysera och kommentera bitar av vår verklighet.
Ju skarpare gränsen är mellan granskaren och det granskade, desto bättre. Eller som en brittisk journalist har formulerat det: Förhållandet mellan beslutsfattare och medier är mycket dåligt, och vi måste göra vårt yttersta så att det inte blir bättre. Det här gäller politiken, men också i konstvärlden borde gränsen vara tydlig. Inte nödvändigtvis fientlig, men gärna minerad och svår att överskrida. Så är det i princip, i den bästa av världar.
Men i våra trånga salonger är det svårt att hålla sig till den principen. Kritiker och konstnärer simmar i samma bubbla med dolda lojaliteter, tjänster och gentjänster, yrkesavund och vänskapskorruption. Antingen de är medvetna om det eller inte.
Risken är mindre om konstnären och kritikern geografiskt och medialt befinner sig långt från varandra. Quentin Tarantino blir knappast sur ifall Sara Ehnholm Hielm inte gillar hans filmer. Mera sannolikt är det att jag, som regissör och dramatiker, bryr mig om vad Isabella Rothberg tycker om mina föreställningar.
I sin brevbok 7+7 beskriver Juha Itkonen och Kjell Westö öppenhjärtigt det förlamande raseri en dålig recension kan försätta dem i. Alla är inte lika känsliga, men något av det här känner nog alla konstnärer igen. Kanske allra mest de som inte alls blir recenserade och som får lov att rasa i ett tomrum.
Alla vill vi ha beröm. Vi vill ha synlighet, erkännande, pris och Pro Finlandia. Om vi fick välja skulle vi hellre ta emot positiv kritik än rättvis. Den negativa svider, också när vi inser att den är berättigad. Men den som i leken går får leken tåla, härvidlag sitter konstnären i samma ostadiga båt som politiker och idrottare.
Kritikern som konstnär, konstnären som kritiker?
Men tänk om det är bra att gränserna är suddiga? Tänk om konstnärerna är varandras mest kompetenta kritiker? Om man har praktisk kunskap om hantverket, är man kanske den lämpligaste att bedöma det? Claes Andersson är ett exempel. Också Thorild och Kjellgren var verksamma både som poeter och som kritiker, och de är sannerligen inte de enda som har suttit på två stolar.
På 1950-talet hette Hufvudstadsbladets musikkritiker Einar Englund och Erik Bergman, bägge samtidigt verksamma som tonsättare och musiker. Jag minns inte om herrarna recenserade varandras verk, men det är fullt möjligt. Åtminstone skrev de om sina kolleger. Det ansågs rumsrent på den tiden.
Jukka Kajava var i många år teaterkritiker i Helsingin Sanomat. Han lästes flitigt, inte bara för att hans makt var stor, branschen hade också respekt för honom. Men samtidigt fungerade han som gästregis
sör på olika teatrar och det var nog en problematisk dubbelroll. Hur var det möjligt för honom att offentligt värdera de skådespelare han skulle vara arbetsledare för i en snar framtid? Kunde han helt frigöra sig från beräkning och taktisk hänsyn? Frågan gällde inte bara hans personliga moral, utan också tidningens trovärdighet.
Aningen tjockare hud
Också jag har gjort mig skyldig till saker som jag numera ångrar.
Under studietiden, när jag siktade på en framtid som kulturjournalist, skrev jag litteraturkritik i Hufvudstadsbladet och teaterkritik i Nya Pressen. På arbetsresor till landsorten kunde det hända att kritikerna blev bjudna till premiärfesten, och det var ett nöje vi borde ha tackat nej till. Att umgås och dricka sprit med de människor vars prestationer vi hade till uppgift att värdera, det var omdömeslöst.
När jag sen beslutade gå över gränsen och byta yrke, då hade jag ändå vett att försätta mig själv i karantän; jag signerade min sista teaterrecension ett drygt halvår före premiären på min första pjäs. Det här var 1963 och några återfall har jag inte gjort mig skyldig till, men jag tror att min kritikerbakgrund har gett mig aningen tjockare hud när det gäller att överleva en dålig recension.
Kunde jag i dag, med nästan 60 års erfarenhet av teaterarbete, vara en god kritiker? Ja och nej. Jag kan analysera en uppsättning, jag kan skilja på pjäs och regi, på roll och skådespeleri, och jag är hyfsat skrivkunnig. Men jag har svårt att se ett teaterstycke utan att vilja regissera om det i huvudet. De allra yppersta föreställningarna lyckas kväsa den lusten, men långt ifrån alla. Jag skulle alltför lätt bryta mot Thorilds första lag, att ta var sak för vad den är.
Quentin Tarantino blir knappast sur ifall Sara Ehnholm Hielm inte gillar hans filmer. Mera sannolikt är det att jag, som regissör och dramatiker, bryr mig om vad Isabella Rothberg tycker om mina föreställningar. Om vi fick välja skulle vi hellre ta emot positiv kritik än rättvis. Den negativa svider, också när vi inser att den är berättigad. Men den som i leken går får leken tåla.