Virusets förfärande försprång – fest blev tragedi i Sibbo

Varje tyrann drömmer om att knäcka oliktänkare och kväsa civilsamhället. Coronakrisen erbjuder både en app och ett gyllene tillfälle.

Vi genomlever en samhällsomstörtning som inte inträffat sedan världskriget, och den värsta pandemin sedan spanska sjukan för 100 år sedan. Vid undantagstillstånd vädrar varje autokrat morgonluft. Nu finns tecken på att coronasmittan öppnar för massövervakning. Också vid terrorangreppen 11.9.2001 avvecklades våra privatliv i ”säkerhetens” namn – medan det mentala krigstillståndet blev permanent.

I kampen mot coronasmittan har det auktoritära Kina stärkt sitt järngrepp om folket. Inte nog med att mobiloperatörerna övervakar karantänens efterlevnad och spårar medborgarna, dessutom har den individuella rörligheten avgjorts via en app med färgkoder baserade på hälsostatus: grön, gul och röd. Också Taiwan, Singapore och Sydkorea har gått aggressivt fram: i det sistnämnda landet kartläggs bruket av kreditkort, kombinerat med övervakningskameror. Israel har mobiliserat säkerhetspolisen Shin Bet. Storbritannien och Tyskland utvecklar appar baserade på frivilligt bruk, nyligen öppnade svenska regeringen för samma tanke. Avigsidan är att varningar baserade på crowdsourcing inte skapar en täckande helhetsbild och kan inge falsk trygghet.

Bevisbördan är tung då allt fler makthavare kräver att operatörerna delar med sig av mobiltelefoners geodata för att begränsa smittspridningen. Man kan inte lättvindigt börja snoka i medborgarnas mest privata sfär. Lyckas regeringar övertyga: är befogenheterna faktiskt effektiva, forskningsbaserade, nödvändiga och proportionerliga?

På sina håll i Europa och i USA har operatörer och teknikbolag öppnat upp anonymiserade data för att skydda den enskilde användarens identitet. Kritiker fruktar ändå en normalisering av massövervakning, som strider mot den västerländska dataskyddskulturen och människosynen.

Bakom kulisserna utkämpas en politisk maktkamp där grundprinciperna i den liberala demokratin står på spel. På sikt avgörs vårt kulturella öde inte av hälsokrisen eller ens av den ekonomiska tvärniten, utan av hur vi väljer att förhålla oss: behåller vi lugnet eller ropar vi paniskt på starka ledare?

Hjulet går inte att ”avuppfinna”. Historien visar att övervakningsprogram har en naturlig, rovdjursaktig tendens att bita sig fast långt efter att det ursprungliga nödläget blåser över. Byråkratier fortplantar sig och sväller – likt virus. Hur lockande vore det inte för makthavare att senare utvidga databruket för andra syften, orelaterade till folkhälsa? Auktoritära regimer missbrukar kriser och överdriver hotbilder, men också inom fria demokratier viskar starka kommersiella röster i maktens öra.

Nyss bad EU-kommissionen operatörerna om hjälp för att upprätta en databas där man analyserar folkmassor, inte individer, för att kartlägga rörelsemönster och utreda spridningen. Den Europeiska dataskyddsstyrelsen resonerar i samma banor. Data är sannerligen ett potent verktyg. Tillägg värmekameror kombinerade med ansiktsigenkänning, och algoritmer som plöjer igenom sociala medier. Inte ens KGB, Stasi och Orwells Storebror i 1984 kunde drömma om dessa leksaker.

En dag ebbar detta fördömda virus ut. Den stundvis farsaktiga, rentav inkompetenta responsen på coronasmittan kanske övertygar beslutsfattare om att drastiska digitala åtgärder är motiverade för att förhindra framtida utbrott.

Då ska vi minnas att platsdata är hyperkänsliga. En frihetsälskande människa har inte råd att vika en tum och köpslå med sin integritet. Eftergifter skapar prejudikat. Kinas fotspår leder rakt in i utvidgade, systematiserade intrång. Det sista vi behöver är acceptans för ansiktsigenkänning och social poängsättning också i väst. Innan vi öppnar dörren för en långtgående utvidgning och normalisering av övervakningsstaten ska vi minnas Edward Snowdens ord: ”Att säga att du inte bryr dig om rätten till integritet för att du inte har något att dölja är som att säga att du inte bryr dig om yttrandefriheten för att du inte har något att säga.”

Sorg. Oro. Ovisshet. Och en fåfäng kamp mot tiden. Det finns bara förlorare efter den fest som Jan-Erik Andelins och Kristoffer Åbergs reportage kretsar kring.

Ingen har medvetet gjort fel, ingen har velat åsamka andra skada och ändå utmynnar allt i en tragedi. Ingen av de drabbade vill heller avhandlas i tidningen efter den här festen. Den närmaste familjen har avböjt att kommentera.

Det är förståeligt. Deras förlust är obeskrivlig.

Men en händelse av det här slaget, givet sammanhanget, kan inte bara klassas som en privat angelägenhet.

Hela händelseförloppet av ovetande smittbärare, många gäster, smittkedjor som bildas med rasande fart, kommunens befogenheter för att skydda sina invånare och utmaningen i att kunna garantera en fungerande hem- och sjukvård – allt det är av högsta samhälleliga intresse. Det kommer oss alla nära.

Därför vill HBL berätta historien. För att visa hur ett virus av det här slaget får ett förödande försprång innan någon hinner förstå och reagera. Hur en liten kommun plötsligt kan stå inför höjda smittnivåer jämfört med omkringliggande kommuner.

Journalistik bygger på trovärdiga källor, på uppgifter som kan bekräftas, på kronologi som kan bestyrkas och på ett ansvar för att publicera enbart sådant som vi vet att vi kan stå för etiskt och juridiskt. Skvaller och obekräftade rykten ska lämnas därhän i en journalistisk text, spekulativa diskussionstrådar på sociala medier hör inte heller hit.

Flera av de personer som intervjuats för reportaget vill vara anonyma i det här känsliga läget, och vi har valt att inte namnge dem för att fokus inte ska ligga på enskilda personer utan på covid-19. Det gör inte källorna mindre trovärdiga, och utan dem hade bilden av virusets framfart inte blivit lika framträdande.

När allt nystats upp så gott det går kan både människor och myndigheter i bästa fall agera snabbare och effektivare nästa gång.