En riktig karl vet hur man trimmar en moped, tyckte Axel Åhman
Ingen krävde att novelldebutanten Axel Åhman skulle intressera sig för jakt och motorer under sin uppväxt i Österbotten. Ändå tyckte han att en riktig karl vet hur man trimmar en moped. I dag tar det här sig uttryck i en välförsedd verktygslåda hemma i Helsingfors.
Axel Åhman är främst känd som en av medlemmarna i humorgruppen KAJ, men i vår debuterar han även som författare med novellsamlingen Klein.
– Genom KAJ fick jag länge utlopp för min kreativitet och jag kände att jag inte hade behov av att göra nånting annat. Men jag har alltid tyckt om att skriva, och kände ett behov av att skriva mer. Och så är det andra historier som man kommer åt med ett annat format, säger han om författardebuten.
Det var ur den känslan han började skriva noveller när Arvid Mörnetävlingen utlystes hösten 2016. Han belönades med tredje pris för novellen Bastutronen som även finns med i samlingen.
– Det betydde ganska mycket för motivationen, och var en kvalitetsstämpel på att det här är nånting jag kan fortsätta med. Så det var i och med det som jag fick en ordentlig tändning och började skriva mer, säger han.
I fjol deltog han med novellen Soffgruppen i Schildts & Söderströms affischnovellprojekt Poster stories. Förlaget frågade om han hade fler noveller och det hade han, vilket ledde till ett bokkontrakt innan boken ens var klar.
– Det var mycket ogjort, men det är så jag är van att jobba. Vi firar tio år med KAJ och jag tror vi aldrig haft en färdig föreställning när vi börjat sälja biljetter, så på det sättet var det business as usual.
Novellerna har tillkommit under några år vid sidan om hans övriga projekt, ”lite knyckvis” med ”500 ord i taget”. Den sista novellen skrev han klar så sent som i januari.
Manlighet temat
När texterna började bli färdiga försökte han se på dem med andra ögon och hitta en röd tråd.
– För mig handlar de mycket om mansrollen och att växa upp. De handlar också mycket om förväntningar, både egna och andras.
Han upplever att det är svårt att veta vilka förväntningar som finns i ens eget huvud och vad som är omgivningens krav.
– Jag tror nog väldigt mycket handlar om att man själv gör en fälla åt sig. Å andra sidan: varifrån kommer de förväntningarna då, från dig själv eller från samhället? De flätas in i varandra så att det blir svårt att se varför man beter sig på ett visst sätt. Det är lite det jag också försökt fånga i berättelserna.
De flesta novellerna utspelar sig i en lantlig österbottnisk miljö. Axel Åhman har själv växt upp på en bondgård, i en familj där jakt och motorsport varit ett stort intresse.
– Jag tycker ändå jag har haft en väldig tur. För mig har det aldrig varit så att man måste göra nånting bara för att, eller att man inte skulle få ägna sig åt sina egentliga intressen. Jag har haft turen att få support och uppmuntran hemifrån att syssla med saker som jag varit intresserad av. Sen har det kanske tagit lite längre tid för en själv att inse att det är nånting som är minst lika okej att hålla på med.
Så gott som alla österbottniska kompisar jag har här i stan har en egen verktygslåda nånstans i förrådet, och man vet vem man ska ringa om man behöver en slagborr.
Han har känt krav på sig att intressera sig för vissa saker.
– En typisk grej är att du ska veta hur man trimmar en moped, så är det bara. Du ska vara intresserad av hur en mopo funkar och vilken bil som är bäst och varför den inte går som den ska och allt sånt som jag aldrig brytt mig om. Egentligen så hade jag nog en bild av att det är det man ska tycka är intressant om man är en riktig karl.
Numera bor han i Helsingfors och är försiktig med att generalisera, men medger ändå en viss skillnad mellan lantlig och mer urban manlighet.
– Lite stereotypt finns det ett större krav på att vara händig i Österbotten. Folk är ju ofta mycket händigare där är min upplevelse.
Själv beskriver han sig som ganska opraktisk.
– Jag skulle inte vara lika noga med att göra saker själv om jag inte vore en österbottnisk man. Det här är en skillnad som jag också upplevt bland mina jämnåriga kompisar. Det är bara att se vad folk har för verktyg hemma. Så gott som alla österbottniska kompisar jag har här i stan har en egen verktygslåda nånstans i förrådet, och man vet vem man ska ringa om man behöver en slagborr. Jag har nog inga nyländska kompisar som har lika bra verktygsarsenaler.
Ovanlig jaktskildring
En av novellerna är en så ingående skildring av en älgjakt att den vore omöjlig att skriva utan stor egen erfarenhet av jakt.
– Även om det är ganska länge sen jag varit riktigt aktiv, har jag spenderat en stor del av mina tonår i skogen. Jag ville också ta med den berättelsen för att jag kände att det är nånting som det inte skrivs så mycket om, kanske för att många som skriver inte har de erfarenheterna.
Älgjakten var också den novell som var svårast att skriva, den krävde många versioner innan han fick nyanserna rätt.
– Jakt är en väldigt svår sak att
prata om, det är ett väldigt eldfängt ämne för vissa. Samtidigt som det är en väldigt stor hobby i Finland, är det konstigt hur dåliga vi är på att prata om det. Jag ville skriva så att en jägare skulle hålla med om att det är så här det är, men jag ville också skriva så att den som aldrig tänkt tanken på att hålla i ett vapen skulle förstå.
Han har alltid läst mycket, men noveller började han läsa först när han själv började skriva dem. Favo
riter han upptäckte var Nobelpristagaren Alice Munro och skådespelaren och författaren Jonas Karlsson.
– Jag tror inte så många läser noveller faktiskt, så jag har nog funderat på om det här kommer att intressera folk. På ett sätt är noveller lätta att ta till sig, det är tio till tjugo sidor, ett kompakt paket, sen går man vidare. Så på ett sätt är de perfekta i en tid då vi har svårt att koncentrera oss längre stunder. Men sen tycker folk också om att titta på många säsonger av samma tv-serie, och verkligen dyka djupt ner i världar. Och jag vet inte riktigt vilken av de här impulserna som vinner.
Däremot tror han noveller kan vara en inkörsport till tyngre litteratur för dem som inte läser så mycket.
– Jag har också försökt göra dem lätta att läsa. Det ska vara ett bra driv och lagom spännande, och det komiska och tragiska ska balansera så att det blir en bra helhet.
Dialektal dialog
Dialogen i boken är till stor del på Vörådialekt, vilket inte var en självklarhet. Men när det stod klart att titeln skulle vara på dialekt – symboliken och betydelsen av ordet blev då tyngre, standardsvenska ordet Klen har inte alls samma tyngd – föll sig också den dialektala dialogen naturlig.
– Jag har jobbat massvis på dialekt men då främst med scenframträdanden och musik. Det var inget lätt beslut. Att hitta en nivå som dels är autentisk, dels förståelig oavsett varifrån du kommer, var svårt. Jag är väldigt nyfiken på hur folk kommer att ta emot dialogen, jag hoppas den inte blir en för stor broms för många.
Full av inspiration
Att skriva roligt skönlitterärt visade sig också vara något helt annat än att skriva roligt för humorgruppen KAJ.
– Det är ett annat uttryckssätt. Du jobbar inte alls med skämt på samma sätt. Det blev också mindre roligt än vad jag trodde i början. Kanske är det formen som stöder allvaret, allvaret kommer lättare fram i skönlitteratur. Det var också ganska befriande att skriva nånting som inte måste vara roligt, utan fick bli vad det blev.
Nu kan han knappt vänta på att få börja skriva på något nytt. Idéer råder det ingen brist på. Han hoppas att han i framtiden ska hitta balansen mellan sina olika roller som scenartist, journalist och författare.
– Det är ganska svårt att veta vad man egentligen vill och bör sätta sin tid på när det finns så mycket roligt man kan hålla på med. Men allt det jag gör är på nåt sätt i samma värld, det kommer tillbaka till text på något sätt, om det så är musik, en pjäs, en bok, en tv-serie eller vad som helst. Så med text kommer jag alltid att jobba.
Inställda evenemang
Coronaviruset har även påverkat honom i form av inställda evenemang, diskussioner, biblioteksbesök och inte minst en inställd releasefest. Ändå anser han sig vara lyckligt lottad.
– Det är en bok som folk har möjlighet att beställa hem och spendera tid med. På det sättet påverkas inte min inkomst så direkt. Och jag är glad om den kan ge någon lite distraktion från de underliga tider vi lever i just nu.