1850-ta­let – pre­ra­fae­li­ter­nas tid

Kons­ten ska i fram­ti­den bli full av -is­mer. Allt från ku­bism till fu­tu­rism… Den förs­ta grup­pen som med­ve­tet går in för en ny och egen stil är de eng­els­ka pre­ra­fae­li­ter­na.

Hufvudstadsbladet - - Kultur -

1. 1852 John Eve­rett Mil­lais: OFELIA

Ta­te Gal­le­ry, Lon­don

Pre­ra­fae­li­ter­na i Eng­land med­de­lar i sin pro­gram­för­kla­ring att de vill fö­ra kons­ten till­ba­ka till den enk­la na­tur­lig­he­ten. Den som fanns, in­nan Ra­fael och re­näs­sans. Till den spi­ran­de vå­ren, in­nan kons­ten blev allt­för per­fekt.

Hur gör Mil­lais, när han nu ska för­verk­li­ga si­na ide­al?

Tja, först re­ser han till Sur­rey, för att må­la de väx­ter som kan på­träf­fas vid vat­ten­drag. Ofelia dränk­te ju sig i ett vat­ten­drag ...

I fy­ra må­na­der går han längs flod­få­ran och fors­kar i flod­flo­ran. Se­dan åker John Eve­rett till Hogs­mill Ri­ver i Ewell, för att få till en så na­tur­tro­gen flod som möj­ligt.

Och slut­li­gen ber han sin vän Dan­te Gabriel Ro­set­tis flick­vän, Eli­za­beth Sid­dal, po­se­ra i ett bad­kar.

– För­sök se rik­tigt drunk­nad ut om du kan, Liz­zie de­ar!

Re­sul­ta­tet är ett hop­kok där inga be­stånds­de­lar rik­tigt pas­sar ihop. Det står oss al­la fritt att be­dö­ma hur väl John Mil­lais uppnår si­na ide­al av okonst­lad na­tur­lig­het.

2. 1855 Hi­ros­hi­ge: USHIMACHI I TAKANAWA

Trä­snitt

Hi­ros­hi­ge blir ba­ra bätt­re med åren. Han fyl­ler nu sex­tio, men vi­sar ing­en trött­het när han ilar runt på den ja­pans­ka lands­byg­den. Allt han ser åter­ger han, från fan­ta­si­ful­la bild­vinklar.

– Det är de ovän­ta­de be­slu­ten som gör bil­den. Jag lå­ter bli att pla­ne­ra. Regn­bå­gen får kom­ma där den vill. Kärr­hju­let får ka­pas där papp­ret tar slut ...

Me­dan den gam­le tål­mo­digt byg­ger upp sin bild, har han tid att tän­ka till­ba­ka.

– När jag var tolv år gam­mal dog mi­na för­äld­rar. Jag ärv­de ti­teln som brand­vakt för bor­gen i Edo. Se­dan kun­de jag bör­ja i lä­ra, för att bli ukiyo-e-må­la­re. Men min håg stod me­ra till na­tu­ren än till natt­klub­bar­na ...

– Jag blev skick­lig. För tret­tio år se­dan gav jag över brand­mäs­tar­ti­teln till min bror Tetsu­zo. Se­dan dess har jag sli­pat min blick för att hit­ta det rät­ta ut­tryc­ket hos hä­gern, iri­sen, bron ...

– Nu tror jag ti­den har kom­mit för mig att läm­na värl­den, och gå i klos­ter. Budd­ha kal­lar på mig.

Två år se­na­re här­jar co... nej, ko­le­ran i Edo. Ock­så den gam­le sakt­mo­di­ge mun­ken in­sjuk­nar. När Hi­ros­hi­ge kän­ner slu­tet när­ma sig skri­ver han: Jag läg­ger ner mi­na pens­lar i ös­ter och gör mig re­do för min re­sa jag ska få se väs­terns be­röm­da län­der.

3. 1856 Ro­sa Bon­heur: HÄSTMARKNA­DEN

Metro­po­li­tan Mu­se­um, New York

Ro­sas för­äld­rar ha­de den re­vo­lu­tio­nä­ra idén att flic­kor­na ska få un­der­vis­ning, li­ka­väl som poj­kar­na. Det var mam­man som lär­de hen­ne skri­va. Ro­sa fick pli­ta en bok­stav för var­je djur som mo­dern ri­ta­de.

Ro­sa äls­ka­de des­sa teck­na­de djur så myc­ket, att hon med ti­den blev sitt lands skick­li­gas­te ani­ma­lié­re – må­la­re av djur.

Nu är Ro­sa Bon­heur tret­tio år fyll­da. I fle­ra år har hon job­bat på sin mo­nu­men­ta­la Häst­mark­nad. Vi är mitt i Pa­ris. Pi­tié-Sal­petriê­res ku­pol skym­tar i fjär­ran. Dam­met yr.

Häs­tar­na är skräm­da av al­la främ­man­de luk­ter. De steg­rar sig, boc­kar, och spar­kar bakut. Bon­heur fång­ar de vil­da få­lar­na i en fart­fylld fan­dan­go. Det är som att upp­le­va ett trumso­lo av Bil­ly Cob­ham på nä­ra håll. Man blir mo­sad.

Tav­lan hyl­las i häst­kons­tens hem­land, på and­ra si­dan ka­na­len. Ro­sa gör en re­sa till Skott­land, och får träf­fa drott­ning Victo­ria. Den upp­märk­sam­ma Ro­sa mär­ker snart att drott­ning­en är för­tjust i sti­li­ga skots­ka hög­län­da­re...

Här­ef­ter må­lar Ro­sa Bon­heur mäng­der av tav­lor med skäg­gi­ga her­dar – i kilt!

KJELL ANDERSEN

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.