Galna dagar då Stockmanns kassa gapar tom
Som en tjuv om natten har coronakrisen nu drabbat 158-åringen Stockmann, den mörbultade varuhuskoncernen för vilken motgångarna har kommit slag för slag i åratal.
Vid Alexandersgatan 52 i hjärtat av Helsingfors har en osynlig finansiell kris pyrt på i flera år. Stockmanns skuldsättning är hög och resultatförmågan låg. Bolagets kassatillgångar har sinat i takt med rasande kundströmmar till följd av det politiska svaret på coronakrisen: de facto-näringsförbud för handeln. Bolaget – förutom varuhusen i Baltikum och Lindex – har tvingats ansöka om företagssanering. Affärsverksamheten är livsduglig och kan saneras, betygar Stockmanns styrelseordförande Lauri Ratia, som deltog i räddningen av Åbovarvet och Talvivaaragruvan.
Det innebär att skulderna fryses och man gör upp en ny betalningsplan, medan den övriga verksamheten löper vidare som normalt. I bästa fall kan det betyda en nystart för företaget, eller åtminstone en räddning av varuhuset i Helsingfors. Men enligt forskningen går majoriteten av företagen som inleder sanering ändå omkull.
Finns förutsättningar för lönsamhet, lyckas man bevara jobben? Det kommer positiva tecken från borgenärerna – som saknar alternativ. Stockmanns öde avgörs inte bara av när coronakrisen klingar av. Den globala pressen på varuhuskedjor har i åratal kommit från förändrade konsumtionsmönster och skiftet mot e-handel. Redan innan virussmittan satte skräck i världen hade Stockmann en lång väg att gå, alla tillgängliga resurser krävdes för att amortera bolagets skuldberg.
Analytiker har inte varit hoppfulla, och elaka placerartungor har betecknat Stockmanns aktie som ett ”toapapper”. Fastighetsmassan är intecknad och hybridlånen tickar på med hög ränta. Också kunderna har blivit vana vid att höra negativa nyheter från Stockmann. Nu vid sanningens ögonblick testas shopparnas psykologi och beteendemönster.
Stockmanns resultat för 2019 var en ljusglimt, året gick bättre än väntat och kostnadskuren började äntligen bära frukt. Men skalar man bort klädkedjan Lindex – som varit till salu – var siffrorna dystra. Det har länge varit Lindex och hyresintäkterna (en tredjedel av varuhusytan i centrala Helsingfors är uthyrd) som har hållit koncernen flytande.
Ifall Stockmann lyckas sälja ut sin enda vinstbringande del, Lindex, framtvingas ytterligare nedskrivningar. Överger man den livbojen måste man samtidigt trolla fram en vändning i den traditionella verksamheten fortare än kvickt. Många har tippat att Stockmann förr eller senare blir ett avskalat fastighetsbolag som hyr ut sina lokaler enligt samma modell som NK i Stockholm.
Visserligen har näthandeln vuxit på sistone, men från låga nivåer. Det kompenserar inte närapå förlusterna i de fysiska varuhusen. Talande nog uppger bolaget inte ens absoluta siffror, enbart tillväxtprocenter för webbens del.
Kronjuvelen Lindex har haft medvind och Stockmann äger värdefulla fastigheter. Sorgebarnet är varuhusförsäljningen, där bolaget har testat allt för att locka tillbaka kundströmmarna.
Visst väcker Stockmanns varumärke ännu en gnutta stolthet och lojalitet. Många har betraktat bolaget som ett kulturarv, en del av Helsingfors själ och hjärta. Tidigare var det nästan en självklarhet för mången barfota storstadsbo och besökare i Helsingfors att träffas ”under klockan”, Stockmann var en samlingspunkt. Men yngre generationer har inte längre upplevt varuhuset som sitt eget, ett ställe som man besöker sedan barnsben för att sedan fortsätta då köpkraften växer med åren.
Oroade kunder lanserade år 2014 Facebookgruppen Pelastetaan Stockmann (”Låt oss rädda Stockmann”). Redan då sades koncernen vara inne i sin historiskt värsta kris. Nu har bråddjupen visat sig vara allt tvärare. Det vore ändå en kulturell domänförlust för finlandssvenskheten ifall coronakrisen blir en nådastöt för den redan blödande koncernen. Å andra sidan har bolagets stundvis spretiga språkval sett till att den känslan avtagit med åren.