Varför stoppa halva samhället?

CORONAKRISEN För många år sedan då jag avtjänade militärtjänsten i reservofficersskolan hade vi en övning där övningsledaren målade upp ett så skrämmande scenario som möjligt. Längs vägen nära fronten kommer en skenande häst dragande en vagn med en panikslagen kusk. Frågan till oss var: Vad gör ni nu?

Den här metaforen kan väl representera läget för både corona- och klimatkriserna. Vad skall vi göra då vi inte har tillräcklig och tillförlitlig information? Vi behöver förstås söka mera information, men mitt i paniken är den inte nödvändigtvis pålitlig om den finns. Vi bör fundera rationellt. Vad blir konsekvensen

på kort eller lång sikt av olika handlingsstrategier.

I klimatkrisens begynnelse beräknade man att skadan för samhället kunde vara någon procent av bnp om vi inget gör. Samma påstående får vi från försäkringsbolag som ersätter skadorna. Summorna har något år stigit, men relativt till bnp har trenden hela tiden varit sjunkande. Den politiska styrningen har inte brytt sig om att begränsa utnyttjandet av områden som vi redan i generationer förstått att akta oss för. Nu byggs det upp hotbilder för att vi för att spara en procent måste betala tio, till en ny grupp av företag.

Med coronakrisen gäller samma sak. Mina första överslagsberäkningar med primitiva data från Kina gav vid handen att dödligheten är kring en procent. Den är

demografiberoende och tar hårdast på de äldre, till vilken grupp också jag hör. För min åldersgrupp kan det ge en åderlåtning på upp till en av sju.

Om vi antar att ekonomin bärs upp av icke pensionerade arbetstagare, för vilka dödligheten är minimal, kan vi fråga oss hur det är möjligt att vi stoppar halva samhället för att betala en risk på en procent. Dödlighetstalen utan corona är i Finland folkmängden dividerat med medellivslängden, över 60 000, vilket ger oss kanske tvåhundra döda per dag, vilka alla hör till den riskgrupp som också coronavirusert decimerar. De flesta dör i början av året. Manspillan ses därför inte i statistiken. Under finanskrisen på 1990-talet ökade(!) mängden självmord bland män med cirka 300 per år. Nu kommer misären, konkurser, skilsmässor, misshandlade barn, psykiska problem att kosta vansinnigt mycket mer än om jag nu stiger ur ekorrhjulet.

Ett argument som används för att få oss att reagera inför klimatkrisen är att vi måste ta vårt ansvar för att ge en levande värld till våra barn. Nu om någonsin bör vi fråga oss om vi har råd att förstöra samhället och därmed utkomsten för våra barn i framtiden. Tillsvidare har våra beslutsfattare handlat på ett föredömligt sätt, men nu gäller det att få ned biverkningarna av medicinen så snabbt som möjligt. JOHAN SILéN Esbo