Dramatiskt laddad resa från nattvard till uppståndelse
Pekka Kostiainen har måhända inte platsat bland den mer mediesexiga fraktionen av inhemska samtidstonsättare, men hans påskoratorium imponerar både i fråga om kör- och orkesterbehandling.
Pekka Kostiainen
Triduum Paschale. Jyväskylä Sinfonia, S:t Michels stadsorkester & Musica-kören, dir. Ville Matvejeff. Kaisa Ranta, sopran; Jeni Packalen, alt; Tapani Plathan, bas; Minja Niiranen, sopran; Simo Mäkinen, tenor. (Alba Records, 2 CD)
Pekka Kostiainen (f. 1944), före detta musiklektor vid Jyväskylä universitet och dirigent för körerna Musica och Vox Aurea, har i decennier varit en central figur i sin hemstads musikliv liksom en av vårt lands främsta vokaltonsättare, och hans rikhaltiga körproduktion har med sina mestadels måttliga tekniska krav visat sig speciellt väl lämpad för studentoch amatörkörer.
Kostiainen är som tonsättare en typisk eklektiker, som allt efter behov plockar härifrån och därifrån på den stilistiska provkartan. Då han heller inte varit främmande för att skriva så kallad bruksmusik har han, föga överraskande, inte platsat bland den mer mediesexiga fraktionen av inhemska samtidstonsättare.
Att Kostiainen kan körinstrumentet bättre än de flesta framgår dock med all tänkbar tydlighet av bland annat de åtta Albainspelningar av sin a cappella-musik som han gjort med den av honom 1977 grundade Musica-kören. Liksom, exempelvis, samma bolags tre år gamla utgåva av hans innerliga Requiem för kör, orkester och solister.
Det var nu med andra ord hög tid att spela in Kostiainens sakrala huvudverk, påskoratoriet Triduum Paschale (2000), där den heliga treenigheten återspeglas på såväl helhetsdramaturgin som visavi influenserna från protestantisk, katolsk och ortodox tradition. Allt med Lukasevangeliet som textmässigt rättesnöre.
Lättillgängligt men inte lättköpt
Vi har alltså en mässa för var och en av påskens helgdagar från skärtorsdagens kring nattvarden kretsande, lyriska Missa Viridium via långfredagens mer dramatiskt laddade Passio till påskdagens jublande Missa Paschalis. En naturligt varierad helhet, som lämpar sig för såväl konsert- som gudstjänstbruk.
Kostiainens lättillgängliga men aldrig lättköpta tonspråk kunde beskrivas som tillika neoklassiskt och -romantiskt färgat, mellan det tonala och fritonala svävande, och en naturlig referenspunkt är John Rutters sakrala verk. Polyfona och homofona, arkaiska och mer modernt hållna stilgrepp alternerar och som den erfarne vokaltonsättare han är utgår Kostiainen alltid från texten, som levandegörs med lika enkla som effektiva medel.
Liksom på Requieminspelningen är Jyväskylä Sinfonia och S:t Michelstråkarna i farten under Ville Matvejeffs gediget inspirerande ledning och för den som enbart stiftat bekantskap med Kostiainens körmusik kan den pregnanta orkesterbehandlingen komma som en överraskning.
Samtliga solister gör utmärkt väl ifrån sig och kören sjunger med fräsch och transparent klang, även om man borde ha jobbat mer med artikulationen. Ett minus ristas för det aningen slarvigt redigerade texthäftet, där bland annat information rörande vissa litterära källor lyser med sin frånvaro.
Good Harvest
Dream of June Playground (2020) Daladuon Good Harvests andra studioalbum är en genomtänkt americanapärla där berörande arrangemang och stämningsfull sång står i centrum.
För två år sedan såg jag svenska duon Good Harvest på en showcasefestival i Sverige. I en mörklagd före detta kyrka sjöng americanagruppen låten Charly, flerstämmigt och akustiskt, och musiken kändes ända in i ryggmärgen. Det är en konsert jag aldrig kommer glömma.
Falunbördiga Hanna Enlöf och Ylva Eriksson (sistnämnda också känd från metallgruppen Brothers of Metal) startade Good Harvest år 2012. Det dröjde dock till 2017 innan de upptäcktes av Per Gessle som valde att släppa deras debutalbum via sitt eget skivbolag. Albumet In a life and place like this gav dem fans i både Sverige och USA, även om Good Harvest fortfarande är en bra bit från att vara ett hushållsnamn.
På uppföljaren till debutalbumet, Dream of June, fortsätter Good Harvest med samma harmonidrivna folkindie som de slog igenom med. Dream of June bjuder på så sätt inte på många överraskningar, men däremot har duon stärkt det de gör bra: vackra arrangemang, stämningsfull sång och snyggt gitarrspel.
Första singeln jag hörde från albumet, Row Row, blev snabbt en av mina mest spelade låtar i februari. Row Row tillsammans med Loving Free och Dreams utgör de melankoliska guldkornen på albumet där Enlöf och Eriksson verkligen får skina med sina exceptionellt fina och klangfulla sångröster.
Dessa låtar väger också upp för att albumet i övrigt ibland saknar brännpunkter. Trots att albumet är varierat och berörande skulle jag önska att Good Harvest vågade släppa på tyglarna ännu mer. Då kunde det vackra och genomtänkta stundvis utbytas mot det fula och genuina, och skapa intressanta kontraster.
När jag lyssnar på albumet förs jag ständigt också tillbaka till den mörka kyrkolokalen i Norrköping där jag såg gruppen för första gången. Good Harvest är nämligen till syvende och sist en grupp som gör musik som bör upplevas live. När jag lyssnar på Dream of June är jag ständigt medveten om att låtarna skulle komma mer till sin rätt om de framfördes på en scen.
Det här är inte något negativt i sig, men en insikt som gör att jag stundvis har svårare att njuta av musiken jag hör i hörlurarna med vetskapen om att det kunde vara ännu bättre.