Kritik är också konst
Kritikerns moraliska skyldighet är att säga vad som är bra och vad som är dåligt, utifrån solida kunskaper och väl underbyggda estetiska preferenser.
Bengt Ahlfors reflexioner över kritikens funktion och roller i Hufvudstadsbladet 5.4.2020 var kloka och balanserade. Om jag ändå får lust att tillägga något är det för att de så utpräglat såg saken ur konstnärens synvinkel. Som kritiker vill jag gärna lyfta fram publiken, verket och sist men inte minst den kritiska texten själv.
Som kritiker måste man ha övertygelsen om att det finns en publik och att ens uppgift är att adressera och vid behov konfrontera den. Ahlfors utgår från Thomas Thorilds tre lagar och här aktualiseras den första av dem: att ta var sak för vad den är. Kritikerns moraliska skyldighet är att säga vad som är bra och vad som är dåligt, utifrån solida kunskaper och väl underbyggda estetiska preferenser.
Detta är särskilt viktigt i dag när kulturkritiken ofta lider av dåligt självförtroende. Det produceras mängder av verk som kan ha sina förtjänster som underhållning, bruksanvisning, bekräftelse av tidens allmänna uppfattningar. Konst i meningen något som visar världen ny är de dock inte. Trots det uppmärksammas de stort av tidningarnas kultursidor samtidigt som många mer betydande verk förbigås. Dessutom finns en enorm uppmärksamhetsindustri kring denna kvasikonst. Kritikerns uppgift är att stå emot detta.
Sedan konstverket. Utgångspunkten är att verket är större än sin upphovsperson. Kritiken bör alltså fokusera på verket, inte på personen. I dag finns en utbredd beredskap att bedöma upphovets moral snarare än verkets mångtydighet och kvaliteter. Av samma skäl kan man inte ta hänsyn till konstnären själv, hur illa det än känns att göra hen besviken.
Ahlfors säger att musikredaktören har mer gemensamt med ledarskribenten och sportreportern är med musikern. Underförstått: kritik är inte konst. Själv skulle jag vilja nyansera den utsagan och säga: kritik är också konst. Inte all kritik, förstås, men det gäller också romaner och musikstycken. Kritikerns uppgift är visserligen att erbjuda sin publik konsumentupplysning, men det räcker inte. Personligen grips jag av spontan misstro mot den kritiker som inte kan skriva. Om man inte behärskar sitt eget medium, vilken trovärdighet har man då när man bedömer andra? Tänker jag tillbaka på den kritik som på 1970-talet gjorde mig intresserad av litteratur och musik är det de suveräna skribenterna jag minns, sådana som Olof Lagercrantz och Erik Tawaststjerna.
Att försöka skilja mellan bra och dåligt är kritikerns vardagsplikt. Men vitsen med verksamheten finns inte där, utan i att efter sin begränsade förmåga med alla medel mana fram upplevelsen av den stora, ambivalenta, befriande och ibland obegripliga konsten, den som lyfter vardagsexistensen, åtminstone för ett övergående ögonblick. Det är kritik som konst, något att sträva efter för oss alla, vare sig vi publicerar våra intryck eller inte.