Små gläd­jeäm­nen

Hufvudstadsbladet - - Dag­bok - SöREN VIK­TORS­SON

Som­ma­ren 1989 till­bring­a­de jag en må­nad på MA­DI, ett stat­ligt tek­niskt uni­ver­si­tet i Moskva. Vi var ett gäng ut­län­ning­ar från oli­ka håll i värl­den, som kom­mit till den rys­ka hu­vud­sta­den för att för­kov­ra oss i just rys­ka.

Un­der­vis­ning­en höll myc­ket hög klass, men med det le­kam­li­ga var det vär­re. Ho­tell­ma­ten var då­lig och jag minns hur jag ibland ef­ter lek­tio­ner­na tog tun­nel­ba­nan till oli­ka par­ker där man med li­tet tur kun­de hit­ta per­so­ner som sål­de sja­sj­lyk, grill­spett. Ef­ter någ­ra vec­kor var det re­na lyc­kan att hit­ta nå­got kafé på stan för att få i sig en mugg te, en ost­mac­ka samt ett par kok­ta ägg.

Så kom jag hem till den för­ort till Stock­holm där jag då bod­de. Att trä­da in i den lo­ka­la, lil­la Kon­sum­bu­ti­ken var som att en stund få vis­tas i pa­ra­di­set.

Nu le­ver vi i ex­cep­tio­nel­la ti­der. Själv för­sö­ker jag be­grän­sa ma­tin­kö­pen till en gång per dag och är ex­tremt no­ga med att hål­la av­stån­den. Tim­mar­na se­gar sig fram och jag or­kar in­te kon­stant föl­ja ny­hets­flo­den. Det blir ett tid­nings­svep på mor­go­nen, ibland en lunch­koll och se­dan svensk samt fin­ländsk tv om af­to­nen.

Små sa­ker blir plöts­ligt sto­ra. När det­ta skrivs lä­ser jag att varmt vä­der är på väg över Fin­land. Tänk att en stil­la sol­stänkt pro­me­nad i Tölö, för­bi par­ker­na med le­kan­de barn, kan va­ra så myc­ket värd.

Ef­ter lunch ska jag via da­torn ta en lek­tion i gre­kis­ka med min lärare Ma­ri­na i Aten, ock­så där är näs­tan allt stängt. Och i af­ton blir det ett li­tet ”vin­par­ty” med Su­zan­ne och Ole, mi­na vän­ner i jyl­länds­ka Vej­le. Vi ha­de re­dan pla­ne­rat att de skul­le kom­ma till Fin­land i som­mar, nu lär vi kän­na varand­ra ti­di­ga­re än så, om än ge­nom varsin da­torskärm.

Fle­ra vän­ner som jag mej­lar med be­rät­tar att de egent­li­gen har myc­ket som bor­de gö­ras i hem­met, men att geis­ten nu sak­nas. Det är, tyc­ker jag, na­tur­ligt. Mi­na eg­na, oge­nom­gång­na pap­pers­hö­gar får lig­ga kvar ett tag till. Men trog­na vän­ner vill jag in­te släp­pa. In­te här. In­te nu. Och hop­pe­li­gen in­te hel­ler nå­gon­sin i fram­ti­den.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.