90-talister visar allt
Parning
Yle Arenan från 13.4, Yle Teema fredag 17.4 kl. 22.06 och söndag 3.5 kl. 21.45.
Regi: Lina Maria Mannheimer.
Medverkande: Naomi Carter, Edvin Kempe. Svensk text.
Lina Maria Mannheimer ville göra en dokumentär om den digitala generationens syn på relationer och valde ut två nittiotalister för ändamålet. Under året (2017) som dokumentären spelades in träffade regissören sina huvudpersoner aldrig personligen utan bara över internet. En gång i veckan intervjuade Mannheimer dem via videochatt. Därutöver fick de en kamera och en mikrofon för att själva filma sina liv. De gav också regissören full tillgång till sina konversationer på sina sociala medier, meddelandefunktioner och dejtingappar.
Det är komplicerat
De två som valdes ut att följas på detta vis är den 20-årige grafiske designern Edvin och 23-åriga Naomi som jobbar i en bokhandel. Det var aldrig meningen att de skulle träffas, eller ens vara medvetna om varandras existens. Men när Naomi fick problem med att installera kameran, och regissören var bortrest, skickades Edvin över för att hjälpa till. Och projektet tog en helt annan riktning än vad som var tänkt.
Filmen inleds med en köttigt slingrande tungkyss i soffan, ett ungt förälskat par i början av sin relation, tänker man. Det är lätt att tro att det kommer att handla om ung kärlek, den första stora förälskelsen.
Men dokumentären överraskar. För det är inte riktigt det som det handlar om. I alla fall är det långt mer komplicerat.
I stället får vi en berättelse om dynamiken i två unga människors relation. Relationen är i otakt, maktbalansen skiftar. Det är på många sätt
konfliktfyllt, ändå fortsätter de att hålla kontakten, och även umgås och öppna sig inför varandra. Lika mycket som en skildring av en kärleksrelation, är det här en skildring av vänskap – och de många nyanserna däremellan. Samtidigt handlar det om unga människor som söker sig själva, som utvecklas under dokumentärens gång.
Tjej som tar för sig
Därtill är de ganska olika. Naomi är inte är rädd att ta för sig av livet, framför allt inte sexuellt. Edvin är mera tillbakadragen, och sexuellt oerfaren.
Båda är däremot närmast hudlöst öppna, både inför kameran och varandra. De har varken svårt att prata om känslor eller om sex – kanske har den här generationen som är uppvuxen med sociala medier och reality-tv en annan syn på det här med offentlighet och integritet?
Det är lätt – kanske för lätt? – att se dokumentärens huvudpersoner just som typiska för sin generation, deras syn på sex, kärlek och relationer som representativ för dem som är födda på nittiotalet.
De två får också representera hur unga människor pratar i dag – en svengelska där engelska ord och uttryck strös in i var och varannan mening (till tant språkpedants irritation).
Visst handlar det om kärlek. Men tittaren får kanske omvärdera innebörden av kärlek, för den kan se ut på olika sätt, och behöver kanske inte ens definieras.