”Jag ser fram emot att krama människor igen”
Kari Turunen har sedan augusti i fjol bott i Vancouver, Kanada då han började jobba som konstnärlig ledare för Vancouver Chamber Choir. I dag njuter han av körsbärsträdens vackra blomning 7 500 kilometer från Helsingfors i en vardag som blev rätt annorlunda än han hade planerat.
Mitt första år i Kanada blev lite annorlunda än jag hade tänkt mig. Jag flyttade hit i augusti och hösten gick som planerat. Efter sex veckor i Finland efter julen fortsatte mitt liv här som vanligt. I år var det meningen att jag och min hustru skulle bo på skilda håll, men så gott vi kunde ändå tillbringa tid tillsammans i både Kanada och Finland. Meningen är fortfarande att vi båda flyttar hit efter sommaren.
Efter julledigheten återvände jag därför till mitt bachelorliv här och såg fram emot hustruns besök vid påsk. Ett normalt liv för mig handlar mycket om jobb och är rätt så stillsamt – träffa vänner och kollegor, besöka konserter, motionera och vara i kontakt med familjen hemma via nätet.
Men den 15 mars förändrades allt radikalt och sedan dess har det blivit mest inomhussittande och hängande på nätet. Under de första två veckorna av det nya livet hände det faktiskt väldigt lite, men nu känns det som om man hittat något nytt normalt och får allt mera gjort.
Kören överlever
Jag är alltså här i Vancouver tack vare mitt jobb som kördirigent. Jag valdes till konstnärlig ledare för Vancouver Chamber Choir, en proffskör med 20 sångare, för lite över ett år sedan och började arbetet här, 7 500 km och tio tidszoner västerut från Helsingfors, i början av september. Kören övar tre gånger i veckan på förmiddagar och har tio egna konserter samt en del arbete ovanpå det. På hösten hann jag dirigera fem konserter och nu på våren var jag involverad i två konserter innan coronaviruset slog till också här.
Jag har njutit av jobbet enormt och kände att jag har börjat inse vart kören kunde vara på väg. Dessutom känns det att kören och jag hade börjat förstå varandra bättre och bättre. Det känns väldigt frustrerande att arbetet avbröts, men det är bara tillfälligt och kören verkar överleva den här tiden ganska väl. Kören kan fortsätta betala lön till de fast anställda och vi planerar för tillfället många olika nya former av verksamhet för hösten för att vara beredda inför alla eventualiteter.
Påminner om Norden
Våren börjar nu vara som vackrast här, körsbärsträden blommar och vi är inne i en lång period med uppehållsväder. Vancouver är en stad som älskar utomhuslivet och vanligen umgås människorna ute i parkerna och vid havet i stora skaror under de vackra dagarna. Under vintermånaderna regnar här massor.
Det finns fortfarande gott om människor ute på promenad, med eller utan hund, men de håller för det mesta mycket lydigt en distans på två meter till andra människor. Kanadensarna är som regel vänliga och litar på administrationen och institutionerna, lite på samma sätt som vi gör i de nordiska länderna. Allt känns väldigt lugnt och förtroendefullt för tillfället. Det syns också i coronasiffrorna som är på ungefär samma nivå eller till och med lägre än i Finland just nu.
Det jag saknar mest är människor, de nära och kära. Jag saknar fysisk kontakt, jag ser fram emot att krama människor igen. Jag saknar mitt jobb, men musiken har jag ju med mig hela tiden.
Det viktigaste är att man själv och ens nära överlever den här tiden, allt annat fixar sig nog, på ett eller annat sätt.