Covid-19, vecka fem
Frankrike, femte veckan. Läget är kritiskt, men stabilt. Antalet döda har närmat sig 1 000 per dag, men börjar sjunka. På fredagen stannar en ambulans utanför skolan mittemot vårt hus. Några minuter senare kör en grå Toyota fram. En medelålders kvinna sitter i baksätet. Ambulansmännen och dottern som kört bilen talar lågt med varandra. En guldfärgad Mini kör fram och parkerar bredvid dem. En ung kvinna hoppar ur bilen och ambulansmännen hjälper henne att komma i de gröna skyddskläderna. Under några minuter umgås läkaren med kvinnan i baksätet. Därefter hjälps kvinnan in i ambulansen som rivstartar och försvinner. Blinkande rödljus, men inga sirener. Tyst som i graven.
Finns det ett ”före” och ett ”efter”? Vi har kört in i en tunnel och knappt har ljuset försvunnit bakom oss innan vi vill veta hur livet ser ut på andra sidan. Hur det blir vet ingen, men kanske är det lika viktigt att enas om hur det är.
För det första: Det här är inget krig. Att utlysa undantagstillstånd är motiverat för att det hjälper myndigheterna att ”platta ut kurvan” och individer att inse allvaret. Men krigsretoriken kan också leda till att auktoritära ledare utökar sin makt, till omotiverad övervakning och till ökad nationalism – just när det som behövs är globala åtgärder och solidaritet över gränser. För att hitta ett vaccin, för att skydda de svagaste krävs internationellt samarbete. Det här är inte Kina mot USA eller en landskamp mellan Finland och Sverige. Om det är ett krig som måste föras är det kriget mot missriktad nationalism och falsk information.
För det andra: De svagaste drabbas värst. Inte bara de äldre och de redan sjuka, men också de som lever i slummen eller i flyktingläger. Tiotals miljoner redan fattiga människor väntas störta ner i absolut fattigdom. Runt världen, i Bangladesh och Burkina Faso bygger humanitära hjälparbetare sjukhus och sängar. Det finns miljoner människor som helt enkelt inte kan isolera sig och som inte har tillgång till tvål. Ändå är en del av länderna i Afrika – med erfarenheterna från ebola – i vissa avseenden steget före. När jag besökte Senegal i början av mars stod markpersonalen där med ansiktsmasker och tar temperaturen på oss alla strax före passkontrollen.
För det tredje: Hemmet är inte en trygg plats, inte för alla. Den här onsdagen är det 2,7 miljarder vuxna som distansarbetar, medan 1,52 miljarder skolelever studerar hemifrån. I de länder som rapporterar om våld i hemmet har siffrorna ökat i genomsnitt med 25 procent. Min 13-åriga dotter påpekar vid frukostbordet att ”det kommer hela tiden upp nummer som barn kan ringa till om deras föräldrar slår dem”. Vi behöver inte ha tillgång till facit för att agera utifrån det vi vet.
Finns det ett ”före” och ett ”efter”? Också nuet, också mörkret, är värt att undersökas. I en värld där vi är beroende av varandra är vi lika starka – om än inte lika utsatta – som den svagaste länken. I Kongo, som den här veckan skulle förklaras ebolafritt, upptäcktes ett nytt fall i staden Beni under veckoslutet. Vi vet inte hur lång covidtunneln är. Medan jag skriver den här kolumnen sveper ytterligare en tyst ambulans fram längs den bilfria gatan utanför mitt fönster. Rödljusen blinkar.
”I en värld där vi är beroende av varandra är vi lika starka – om än inte lika utsatta – som den svagaste länken.”
CORONAKRISEN Det är verkligen svårt för invånarna i Haparanda-Torneå att förstå varför den finska regeringen använder lagstiftning för att förhindra de lokala invånarnas fria rörlighet mellan de två stadsdelarna i tvillingstäderna.
Detta kan jämföras med att rörligheten från en stadsdel till en annan del i Helsingfors skulle stoppas. Cirka 50 000–70 000 människor passerar Nylands gräns varje dag, och det bor cirka 1,7 miljoner människor i Nyland. Haparanda-Torneå-gränsen korsas av cirka 1 000 människor per dag, inklusive lastbilstrafik. Enligt min mening borde lokalbefolkningen i Haparanda och Torneå tillåtas att röra sig fritt, även om riksgränsen ligger däremellan.
De lokala invånarna i Haparanda-Torneå är helt beroende av de båda kommunernas gemensamma tjänster. Det finns inga definitiva indikationer på att coronavirusinfektioner skulle öka med fri gränspassage mellan lokalbefolkningen i Haparanda och Torneå. Det är mycket lätt för gränsvakterna att identifiera lokalbefolkningen från de två städerna. Allt man behöver är en identitetshandling från befolkningsinformationssystemet och ett officiellt identitetskort.
Björn Wahlroos, styrelseordförande för UPM-Kymmene och Sampo, frågar i tidningen Talouselämä om vi går för långt i coronaverksamheten: ”Det är svårt att förstå fördelarna med att stänga gränsen mellan Torneå och Haparanda.”