För­mä­tet att in­bil­la sig att män­ni­skan rår på mo­der Na­tur

Hufvudstadsbladet - - Opi­ni­on & De­batt - RU­NE LUND­GREN, di­plo­min­gen­jör, Sib­bo TORSTEN FA­GER­HOLM riska­ver­siv le­dar­skri­bent, HBL

KOL­DI­OX­ID An­gå­en­de en kom­men­tar till mitt in­lägg om kol­di­ox­i­den som en ofar­lig gas hän­vi­sar Torsten Fa­ger­holm i sitt svar till ”SNS Kon­junk­tur­rå­dets rap­port 2020” (HBL De­batt 28.3). Den­na rap­port för­sö­ker ju en­bart bi­dra till att sva­ra på frå­gan hur po­li­ti­ken kan åstad­kom­ma de öns­ka­de minsk­ning­ar­na av kol­di­ox­id­ut­släp­pen. Den tar över hu­vud ta­get in­te upp frå­gan var­för och på vil­ka grun­der en så­dan minsk­ning är nöd­vän­dig och där finns inga hän­vis­ning­ar till upp­mät­ta da­ta el­ler ve­ten­skap­li­ga rap­por­ter. Al­la ställ­nings­ta­gan­den stö­der sig en­dast på IPCC:s in­for­ma­tion och IPCC, som ju är en po­li­tisk or­ga­ni­sa­tion, stö­der sig på si­na mo­dell­be­räk­ning­ar. Mo­del­ler­na har ald­rig kom­mit ens i när­he­ten av verk­ligt upp­mät­ta da­ta. En mo­dell är ald­rig fak­ta, den är all­tid en giss­ning.

Kli­ma­tet har all­tid va­rit för­än­der­ligt. Dans­ka me­te­o­ro­lo­gis­ka in­sti­tu­tets rap­port GISP2 ger en bra bild av hur tem­pe­ra­tu­rer­na på jor­den va­ri­e­rat de se­nas­te 10 000 åren. Dagens tem­pe­ra­tur är på ing­et vis alar­me­ran­de. På me­del­ti­den var Grön­lands kus­ter skog­be­vux­na och be­bo­e­li­ga. Vi­king­ar­na kun­de od­la livs­me­del och hål­la sig med bo­skap. Det finns ing­en or­sak att oroa sig för ett li­te var­ma­re kli­mat. Kli­ma­tet har va­rit be­tyd­ligt var­ma­re ti­di­ga­re och un­der var­ma ti­der har jor­den mått myc­ket bra.

Tem­pe­ra­tu­ren har sti­git med cir­ka 1 grad se­dan ”lil­la is­ti­den”. Det­ta och en ökad kol­di­ox­id­halt gör att vi i dag har en be­tyd­ligt grö­na­re pla­net än för 50 år se­dan, vil­ket är ve­ten­skap­ligt kon­sta­te­rat. Det­ta upp­märk­sam­ma­de Dagens In­du­stri (10.3) stort där man re­fe­re­ra­de till en rap­port i Na­tu­re (11.2) som vi­sar att jor­den se­dan år 2000 har fått en ny grön yta som mot­sva­rar tio gång­er Sve­ri­ges yta.

Rap­por­ten pe­kar vi­da­re ut män­ni­skan som den star­kas­te grö­na driv­kraf­ten. Ökad kol­di­ox­id­halt i at­mo­sfä­ren, som är en brist­va­ra för väx­ter, göds­lar växt­lig­he­ten, en ef­fekt som fors­kar­na me­nar är un­derskat­tad. Ett var­ma­re kli­mat gör att det väx­er på nya stäl­len, nå­got man märkt kring Ark­tis och på tund­ran där buskve­ge­ta­tio­nen har fått en tjoc­ka­re löv­mas­sa. Plus na­tur­ligt­vis att skör­dar­na en­ligt FAO ba­ra un­der de se­nas­te 20 åren har ökat med 40 pro­cent!

Tem­pe­ra­tur­kur­van var platt från 1998 till 2015. En­dast El Niño-fe­no­me­net 2016 gjor­de det året var­ma­re än 1998 och där­med lyf­te kur­van en aning upp­åt. Men se­dan har det åter igen bli­vit kal­la­re! Re­dan 1801 no­te­ra­de den eng­els­ka ve­ten­skaps­man­nen Wil­li­am Her­schel att det finns ett klart sam­band mel­lan an­ta­let sol­fläc­kar och jor­dens tem­pe­ra­tur. Nu kän­ner man det­ta sam­band myc­ket bätt­re. När so­len har en ak­tiv fas är jor­den varm och när so­len är pas­siv blir jor­den sval. Dok­tor Hen­rik Svensmark på Kö­pen­hamns tek­nis­ka hög­sko­la har ut­veck­lat en te­o­ri för hur so­lens ak­ti­vi­tet styr jor­dens tem­pe­ra­tur. Rik­tig­he­ten av si­na te­o­ri­er har han kun­nat be­kräf­ta med ex­pe­ri­ment han ge­nom­fört i Cerns la­bo­ra­to­ri­er i Schweiz.

Om vi nöd­vän­digt­vis skall ha kli­ma­to­ro är det för en kom­man­de is­tid, men det hän­der in­te på tio år som man all­tid skräms med. Det tar nog någ­ra tu­sen år, men kanske kan man om 100–200 år se tren­den. När­mast kanske fö­re­lig­ger en ny li­ten is­tid, lik­som den på 1600-ta­let då Them­sen frös till is un­der många vint­rar, det var miss­växt (kallt kli­mat och li­te kol­di­ox­id), hung­ers­nöd, pest och ti­dig död. Det kun­de vi bör­ja för­be­re­da oss på, men att kun­na gö­ra nå­got åt mo­der Na­tur är nog för­mä­tet att in­bil­la sig.

SVAR Då vi släp­per ut växt­hus­ga­ser hän­der trå­ki­ga, oför­ut­säg­ba­ra sa­ker. Jor­dens ener­gi­ba­lans rub­bas. Då kol­di­ox­id­hal­ten i at­mo­sfä­ren ökar ska­pas en do­mi­no­ef­fekt. IPCC med­ger: vi är osäk­ra på styr­kan. Kli­mat­käns­lig­he­ten är då­ligt be­stämd och in­ter­val­let kan va­ra 1,5–4,5 gra­der Celsi­us. Det hand­lar om ex­tremt kom­pli­ce­ra­de sy­s­tem med si­mu­le­ring­ar, osä­ker­he­ten kom­mer knap­past att sking­ras fram­ö­ver. Än­då har vi re­dan pas­se­rat 1 grad – sam­ma skill­nad som mel­lan is­ti­den och 1800ta­let. Vi kan in­te ute­slu­ta att lä­get in­te är sär­skilt akut – men vi kan in­te hel­ler ute­slu­ta att vi re­dan har släppt ut så myc­ket att tem­pe­ra­tu­ren sti­ger snabbt. Det finns ing­et starkt stöd i ve­ten­ska­pen för ske­nan­de kli­mat­för­änd­ring (tip­ping points) – men ris­ken kan in­te ig­no­re­ras. Yt­ter­li­ga­re osä­ker­het rå­der kring för­del­ning­en mel­lan skog, hav och at­mo­sfär.

Allt­så åter­står en risk­be­döm­ning. Att ”vän­ta och se” vo­re högst ris­ka­belt och kan ha all­var­li­ga kon­se­kven­ser jäm­fört med ti­di­ga in­grepp som tillåts ta tid och öpp­nar för bil­li­ga­re om­ställ­ning. Väl­jer vår ci­vi­li­sa­tion att teck­na en för­säk­ring ge­nom att sjö­sät­ta re­for­mer nu? En ab­rupt om­ställ­ning kan bli oac­cep­ta­belt kost­sam – det il­lu­stre­rar co­ro­nakri­sen. De sam­hälls­e­ko­no­mis­ka för­lus­ter­na må räk­nas i en­sta­ka pro­cen­ten­he­ter av bnp ifall vi väl­jer en över­dri­vet am­bi­tiös lin­je. Å and­ra si­dan finns ing­en pla­net B ifall vi tvärtom sät­ter rib­ban för lågt.

På me­del­ti­den var Grön­lands kus­ter skog­be­vux­na och be­bo­e­li­ga. Vi­king­ar­na kun­de od­la livs­me­del och hål­la sig med bo­skap.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.