Att lyssna på musik kan hjälpa genom isoleringen

Hur klarar vi oss nu, när våra sociala kontakter har blivit begränsade? Människan är ju till sin natur en social varelse som behöver andra människor. Till och med jag, en introvert som trivs utmärkt vid mitt skrivbord, har börjat sakna riktiga möten ansikte mot ansikte, sådana som inte sker via videosamtal eller Zoomkonferenser.

Under de senaste dagarna har det varit fascinerande att läsa en doktorsavhandling som under rådande undantagsförhållanden har blivit alltmer aktuell. I avhandlingen Connecting Sounds, Private Music Listening as Symbolic Social Behaviour frågar sig Katharina Schäfer om privat musiklyssnande i vissa förhållanden kan fungera som surrogat till direkta sociala kontakter. Jag kan inte låta bli att poängtera hur avhandlingens frågeställning, som för bara ett halvt år sedan när avhandlingen granskades vid Jyväskylä universitet kändes något spekulativ, nu har blivit en del av mångas vardag.

Schäfers svar på frågan är jakande. Hennes undersökning bevisar att lyssnandet även i ensamheten har social betydelse för lyssnaren: privat musiklyssnande inte bara lindrar känslor av ensamhet och sorg utan förstärker också känslor av samhörighet. Jämfört med andra former av modern eskapism – till exempel tv-serier eller skönlitteratur – äger musik en särskilt stark förmåga att väcka känslor av nostalgi. Enligt avhandlingen kan musik via nostalgin inte endast återkalla mentala representationer av viktiga medmänniskor, platser och händelser från lyssnarens förflutna utan till och med återuppliva fysikaliska sensationer av mänsklig värme. I avhandlingen jämförs musik upprepade gånger med en empatisk vän.

Våra sociala kontakter har nu begränsats och vi har inte ens sportevenemang på tv, som under normala omständigheter har förmågan att väcka den starkaste vi-andan. Vi måste hitta annat i stället.

Ur denna synvinkel har det varit viktigt att så många olika instanser har börjat sända musik till våra isolerade hem via tv och internet. Vi behöver stadsorkestrarnas kammarmusiksändningar, vi behöver de många småaktörerna som Quarantine Club Lovisa som erbjuder levande konst av lokala förmågor i form av strömmade livekonserter, vi behöver de sociala mediernas virtuella ensembler, vi behöver enskilda musikers videoklipp från sina hem.

Och ja, vi skulle ha behövt den ultimata europeiska samhörighetskänslan i form av Eurovisionen – till all lycka fick vi De eurovisa i alla fall.

”Musik kan inte endast återkalla mentala representationer av viktiga medmänniskor, platser och händelser från lyssnarens förflutna utan till och med återuppliva fysikaliska sensationer av mänsklig värme.” SAKARI YLIVUORI doktor i musik, körsångare och -dirigent

KLASSISKT

Dmitrij Sjostakovitj

Symfoni nr 11, ”Året 1905”. BBC Philharmonic, dirigent John Storgårds. (Chandos) Tolkningen är sävlig framför allt i de första två satserna, men det blir aldrig problematiskt, skriver Albert Ehrnrooth om John Storgårds färska inspelning av Sjostakovitjs elfte symfoni.

Dmitrij Sjostakovitjs elfte symfoni (1957) komponerades för att hedra 40-årsminnet av oktoberrevolutionen. Men musiken skildrar blodbadet som kejsarens kosacker åstadkom i januari 1905 när de sköt på en fredlig folksamling som demonstrerade framför Vinterpalatset.

Frågan är om Sjostakovitj agerade som sovjetisk propagandist, som hans belackare påstod, eller om symfonin är en dold hyllning till det ungerska folkupproret som 1956 krossades av sovjetiska soldater? Det sistnämnda alternativet tror jag är en efterrationalisering, men om någon tonsättare hade ett janusansikte så var det Sjostakovitj.

Elfte symfonin har tidigare ofta avfärdats som filmisk och undanglidande. Vem bryr sig? Varken program- eller filmmusik föraktas längre.

Ångest och obehag

BBC Philharmonics stråkar, pukor och bleckblåsare lyckas i första satsen (På Palatstorget) återge känslan av ångest, obehag och nervositet som både folkmassan och soldaterna måste ha upplevt. Virveltrummans tajta sejarljud (mindre rassligt än vanligt) driver musiken framåt när den protesterande skaran närmar sig kosackerna i allegrosatsen. När soldaterna till slut avfyrar sina gevär (pukor och virveltrumma) mot de obeväpnade och panikslagna demonstranterna låter musiken metodisk och iskall som en robotiserad marsch.

John Storgårds förhindrar att orkestern rusar i väg som på somliga andra inspelningar. I den tredje satsen, In Memoriam, citeras en sorgesång som spelades på Lenins begravning och flera andra sånger som revolutionens barn och före detta Gulagfångar säkert kände igen på 50-talet ligger inbäddade i symfonin. I fjärde satsen ger Storgårds sin utomordentliga orkester lite fritt spelutrymme. Man känner att folket vägrar låta sig underkuvas och tsarmaktens våld kommer att återgäldas med ännu mer dödligt våld.

Tolkningen är framför allt i de första två satserna väldigt långsam, men det blir aldrig problematiskt eftersom Storgårds lyckas hålla den övergripande berättelsebågen levande fram till kyrkklockornas sonora, slutliga klämtning.