Slit eller släng

I min barndom var kläder långt ifrån förbrukningsvaror. Klänningar, kjolar, byxor och kappor syddes av kunniga hemsömmerskor. Plagg ärvdes, lappades, stoppades, skarvades, syddes om och vändes på, som min oklanderligt ekiperade fars ulster. Han brukade skoja om efterkrigstiden, lyfta på hatten och säga att hans ulster har vänts tre gånger.

Talesättet slit och släng myntades på 1960-talet när massproducerade kläder började säljas över världen. De stora klädkedjorna ångar fortfarande på och frestar med trendiga kläder av dålig kvalitet. Det gäller numera att döva samvetet när jag knappar in pinkoden i kassan, eftersom jag vet att det är fel att köpa kläder som sys av lågavlönade barn i utvecklingsländer.

Nu har jag all tid i världen och ska tömma och sortera mitt bågnande klädskåp. Jag suckar. Jag har fallit i den fälla som klädkedjorna lagt ut och jag formligen snavar över mina impulsköp. Lägger dem som ska kasseras i en låda till UFF. Sedan tvekar jag: Ska jag slita eller slänga den glittrande reaköpta boleron, tänkt för operapremiär men som jag aldrig har använt? Eller klänningen som smiter åt och förvandlar mig till bystiga Dolly Parton? Vad göra med den vita blazern, tänkt för en person med getingmidja?

Det är inte som på studietiden på 1960-talet då knapphetens stjärna lyste över mig och min mormor Anna, översköterskan med liten pension. Jag fick slita vardagskläderna, medan mina kläder till årsfesten syddes av hemsömmerskan i Björneborg, sponsrad av min snälla far. Min mormor Anna fick lyckligtvis ärva kläder av sin fåfänga, givmilda svägerska som snabbt tröttnade på sina nya blusar och kreationer sydda av sömmerskor. Jag besökte ofta min mormor på ålderdomshemmet. Hon stod i sitt rum klädd i en elegant ärvd sidenblus med brosch vid det vackra burspråket med blommande S:t Paulior. När jag satt i Biedermeiersoffan, som minde om rikare tider, trugade min mormor i mig Alexandersbakelser och hällde upp kaffe i de jugenddekorerade porslinskopparna. Hon berättade att hon träffat Nicke, svägerskans son, på Stockmanns.

– Han stannade, gav mig en kram och lät blicken långsamt glida över mig och sina mors kläder. Så sa han gillande: Mutti Anna ser alltid så oerhört elegant ut.

Min mormor kunde konsten att på ett elegant och självklart sätt, utan onödigt krimskrams, bära upp också de ärvda kläderna.

Jag tror jag ska behålla min Dolly Parton-klänning och bära den som min mormor skulle ha gjort.